Ensam, men glad ändå

Jag trivs ensam, jag skulle inte klara av att vara sambo. Möjligen särbo, men jag klarar knappt det heller...

Har mina katter i.a.f!

Klarade knappt att bo ihop med en katt.

Bor med Loppan. Och ibland med farsan. Är både ensam och ihop med folk. Har en lagom blandning för det mesta och trivs med det.

Jag vill träffa en flickvän men i ett särboförhållande.

Jag måste ha perioder av ensamhet och pauser. Sedan har jag mina sociala perioder. Varför? Pga min psykiska ohälsa måste jag ha ett avstånd annars blir det obalans. Dessa människor kommer in i mina konspirationsteorier. Därför behöver jag ha en viss distans. Dessutom har man nåt att prata om och uppskatta varandra än hänga dygnet runt jämt det blir det konflikter.

Jag frågade min förra flickvän om vi skulle flytta ihop, men hon bodde då hos sin mamma o ville först ha en egen lägenhet. Jag vet inte varför jag frågade, jag tyckte ju mycket om henne, men vi träffades så sällan. Det kanske var ett sista försök att kunna bli en "normal Svensson", men nu inser jag att jag aldrig kan bli det, o det gör mig heller ingenting! Skulle t.ex. aldrig klara av att ha barn, o något riktigt jobb är inte i sikte på lång tid, om än inte alls...