Under sommaren så har min särbo, sen elva år tillbaka, spenderat tre månader i USA hos en kamrat. Jag älskar henne verkligen och vårat förhållande.
Själv så har jag gått här hemma och känt saknad och längtan. Eller tja, åtminstone i början. Blev som distraherad sen.
Saken är den att jag var hemma hos en kamrat på midsommar fest. En av dom andra inbjudna var en tjej som är tio år yngre än mig själv dvs 25 år. Vi började prata lite om lite allt möjligt. Jag märkte att hon har en härlig humor och alltid nära till skratt. Otroligt trevlig och mysig tjej.
Ett par dagar senare så ringde telefonen och jag svarade. Och det var hon som hade kollat upp mitt nummer på eniro. Vi satt och pratade om allt möjligt och vips så hade det gått två timmar. Jag fick hennes msn adress och vi forsatte prata där. Säkert två timmar om dan i en veckas tid.
Hon hade precis separerat, efter ett långt förhållande och hennes fd pojkvän höll på att flytta ur sina möbler ur lägenheten. Hon tyckte det kändes jobbigt så vi pratade om det. Jag var nere i en svacka och mådde inte alls bra så vi pratade om det. Det var precis som om vi känt varandra hur länge som helst och kunde prata om vad som helst.
Vi började träffas och var ut och gick promenader, gick och käkade nått på stan, kollade på film eller bara satt i soffan och pratade. Bara jag såg henne komma runt hörnet så kände jag mig glad och dom värsta bekymmerna försvann ur min skalle.
Men så fick jag en riktigt svacka och skar mig själv illa i armen och var tvungen att bli inlagd på vuxen psyk här i orten i en vecka. Med ens så trodde jag att jag skulle skrämma bort henne. Men icke, hon ringde flera gånger varje dag.
När jag blev utsläppt så väntade hon på mig och vi satt i soffan hela kvällen och pratade. Vi grät båda två i omgångar och tröstade varandra. Nu till det som jag grunnar på. På natten då så började vi helt plötsligt kramas och kyssas, jag vet inte riktigt varför men så blev det. Vi höll på så i kanske två timmar och sen gick hon hem. Var jag otrogen där? Kändes som det mer var för att trösta varandra som det blev så...men vet inte riktigt.
Vi forsatte att träffas men vi "hånglade" aldrig mer. Sen helt plötsligt så slutade hon att höra av sig, slutade svara på sms. När jag väl fick tag på henne verkade hon allmänt ointresserad. Glädjen jag känt gick över till att vara riktigt tung ångest och jag mådde inte alls bra.
Men så träffades vi en sista gång och pratade ut om allt. Hon förklarade att hon hade alldeles för mycket i sitt liv, och att hon kände sig osäker på vilka känslor till mig hon hade. Så vi kramade om varandra en sista gång och jag gick därifrån med en klump i bröstet.
Var det bara vänskap eller nått annat? Jag vet inte ärligt talat, det enda jag vet är att jag kände mig överhört lycklig med den här tjejen. Tiden jag fick med tjejen fick mig att känna mig 15 år yngre och min bekymmer här i livet blev som lättare. Sommaren det här året har varit den längsta i mitt liv hitills. Dom 8 veckor jag var hemma ifrån jobbet kändes som 8 månader. Och jag har aldrig varit med om så mycket som den här sommaren. Både bra och dåliga grejer.
När min flickvän kom hem ifrån USA för några dagar sedan så tvekade jag först att berätta om sommaren. Men berättade tillslut. Vi har levt i ett väldigt öppet förhållande i snart elva år, och alltid varit väldigt ärliga imot varandra. Jag vet inte riktigt hur hon egentligen reagera, men hon sa att det var lugnt och tyckte det var synd att vänskapen var slut.
Jag är oerhört glad att min flickvän är hemma igen och älskar henne. Men inom mig så saknar den andra tjejens närvaro,humor,skratt...saknar henne som vän. Känns som om jag får svackor och jag blir låg i sinnet för jag saknar tjejen,sommaren och allt som hände.
Är jag ett otroget svin eller förlorade jag en kär vän och sörjer det?
4REAL
