Igårkväll läste jag ett blogginlägg av en nära vän till mig. Hon skrev att hon ville försvinna och att om några timmar skulle hon göra det. Jag var orolig och sms:ade henne, fick inget svar. Sedan gick jag online på msn för att höra om en annan gemensam vän hade hört något av henne. Men det hade hon inte och hon var oxå orolig. Hon berättade att hon fått ett sms av henne där hon skrivit att hon skulle ta sitt liv. Då blev vi jätteoroliga. Jag antar att vi oroade upp varandra och var väldigt stressade. Vi försökte ringa henne, ringde även hennes sambo, vars nummer vi hittat på eniro. Efter ungefär en timme bestämde vi oss för att ringa 112. Det var faktiskt den gemensamma vännens idé. Men det blev jag som fick ringa samtalet, för hon vågade inte. Något jag fick bittert ångra sedan.
Jag ringde 112 och blev kopplad till kommunen där hon bor, vilket ligger över 100 mil ifrån mig. Där blev jag kopplad till polisen. Jag berättade situationen. Nu var klockan över 12 på natten. Och dom försökte ringa och sms:a henne utan svar. Sedan for dom hem till henne. Någon timme senare ringde polisen upp mig och sa att hon mådde väl. Jag hade varit riktigt orolig så det var väldigt skönt att få höra det. Hon hade sagt till polisen att hon var inne i en dålig period, för hon skulle flytta upp norr igen och så. Innan polisen kom dit hade jag skrivit ett sms till henne, där jag skrev att hon inte skulle vara arg på mig men att jag var så orolig att jag larmat polisen.
Något senare fick jag svar av henne. Där hon skrev att hon var förbannad. Hon hade sovit, hon hade äntligen somnat och sovit i bara några timmar då polisen stormat in i lägenheten. Och att hon mådde ännu sämre nu sedan dom varit där. Jag svarade att jag gjort det för att jag varit orolig. Hon skrev tillbaka att jag nu kan sova lugnt för hon lever. Och att hon själv inte skulle kunna sova på hela natten efter polisen stormat in. Jag svarade aldrig på det.
Jag har haft fruktansvärt dåligt samvete och inte kunnat sova ordentligt. Bara sovit 4 timmar inatt (till skillnad från de 12 timmar jag vanligtvis sover).
Skulle jag ha struntat i att ringa 112? Våran gemensamma vän kunde väl ha skickat sms till henne att det faktiskt var hennes idé att ringa 112. Men hon gjorde aldrig det. Istället fick jag sms från henne där hon frågade om jag sagt något till vår vän om henne. Jag sa att jag skrivit att jag hörde vad hon fick för sms från henne och att vi båda var oroliga. Sedan får hon själv tänka efter att den gemensamma vännen faktiskt oxå var inblandad. Jag är inte typen som skyller ifrån mig, det var ju trots allt jag som till slut ringde 112.
Jag kan då säga som så att detta var sista gången jag larmade 112 för någon väns skull. Man får ju bara skit för det ändå.
