Självmordsönskan

Hasse B skrev:
Svensson..ja..detta hatade och efterlängtade tillstånd..

Ja, att få räknas till de normala kan man längta till ibland.
Den sociala fobin tror jag hör ihop med det.
Att man inte har "Villa-volvo-vovve" och därför
blir skräckslagen när man måste umgås med andra
som har det.

Geta,
Känner precis igen mig. Har i helgen varit bl a på fest och släktmiddag och tvingats umgås med de "normala". Ångesten och stressen och självföraktet; att vid jämföreslen med dessa "lyckade" fick mig att känna mig som ett stort jävla missfoster. Mitt uppe i allt detta fick jag faktiskt ett ep-anfall (har sjukdomen sedan många år), kroppens svar på denna orimliga stress och vanmakt.
Som PSR skrev; man måste tvinga sig till ett accepterande av sitt funktionshinder, annars går man under. Till Hasse B och er andra; vi måste betrakta oss som värdefulla och unika, att också vi har en uppgift här på jorden. För det har vi ju, det gäller bara att hitta vårt sammanhang.

Jag har ett jobbigt problem med tänkandet och funderar oxå på att dö ibland. Vet bara inte hur jag ska göra det. Piller känns ju bäst men det är så osäkert. Jag har drömmar som säger att det kommer att bli bättre... men jag vill att det ska bli helt bra med huvudet och det känns det inte som att det kommer att bli. så jag vet inte jag kanske kommer att ta mitt liv. Eller så kommer det bli bättre och jag lär mig att leva med det. Men det är motigt, jobbigt, trist och ja inte kul... fyfan. Man får svära över skiten.
Hasse B, du är inte ensam... ta hand om dig och använd alla medel du kan komma på för att må bättre... skriv, måla, skrik, gråta, prata, utryck dig järnet, skriv dagbok, läs, gör galna grejer som du tycker är kul, läs självhjälps böcker tex Älska livet som det är, lag god mat, lyssna på den finaste musiken som kan ge ett lyft för din själ, ... många har det rå-tungt, det tar ett tag, men sen blir det bättre, bara du kämpar för att nå så kommer du att nå... till slut. Be till Gud. Prata med Gud om hur du känner, om du tror dvs.
Kram du klarar av det här.

Hasse B,

Livströtta personer brukar ofta ha en depression. Depression går i de flesta fall att lindra med antidepressiva läkemedel, som också kan lindra ångest. Ibland hjälper inte antidepressivat, men då kan dosen höjas eller byte ske till preparat, som verkar på ett något annorlunda sätt än det du först prövade.

Kognitiv beteendeterapi, som är en psykologisk behandling har också effekt mot depression. Det finns på Internet ett självtest där man kan mäta själv hur deprimerad man är och vilken hjälp man behöver.
www.deprimerad.net/allm/testa/madrs.htm

Bland antipsykotiska läkemedel så vet man att Leponex minskar risken för självmord med 40-80%. Det är det enda preparat med den effekten bevisad.

Det finns också en rad olika telefonlinjer med hjälp och stöd till personer i kris. Du hittar en lista här:
<!-- l --><a class="postlink-local" href=" www.viska.se/phpBB3/viewtopic.php?f=1&am....php?f=1&t=28973 [/url]<!-- l -->

Hoppas att du snart mår bättre! De första fem åren efter insjuknande i psykos kan vara väldigt jobba, men sedan brukar hälsan förbättras. Förmodligen kommer du att må bättre om ett tag.

Jag önskar ofta att jag ska dö i sömnen när jag går och lägger mig. Vågar inte begå självmord. Tänker även på mina anhöriga som måste leva med det resten av sina liv. Numera så dricker jag vin eller annan alkohol för att döva smärtan. Jag skiter i om jag blir alkoholist. Det är dock ingen metod som jag rekommenderar.

Hej
Jag vet att det kan kännas så där tungt och jag är kanske inte den bästa att ge råd. Men Hasse B, finns det inte någonting mer som du vill göra innan du dör? Bara en sak, litet eller stort.
Försök hålla fast tanken på den saken och ge det en chans till. Det är så jag tänker i alla fall. Jag tänker ofta att jag vill dö, vara död och att jag vill ta livet av mig. Men jag tänker sedan att jag vill hinna göra den och den grejen först. För sedan är det verkligen för sent. Och jag tror inte på ett liv efter detta jag tror att detta sorgligt nog är den enda chans man får.
Försök hitta någon att prata med eller bara vara med. Kanske någon vän som du kan göra saker med om du inte orkar prata. Att göra saker tex gå en promenad brukar lätta lite för mig. Ibland känns det för svårt att sitta ned och titta någon i ögonen och prata om det som är jobbigt. Ta det i den takt du orkar.