Självmordstankar

Hej,
Jag tänkte ta upp det trista ämnet om självmordstankar.
Jag undrar om det är fler än jag som har det och har haft en längre tid, dvs åratal.
Mina tankar har blivit mer intensiva och konkreta med åren. Jag vet att det inte är bra och jag försöker att prata om detta med den personal jag träffar, men det känns som de inte kan göra så mycket.
Jag tänker på att ta livet av så gott som dagligen. Ibland är tankarna starkare, ibland mer diffusa, men de finns alltid med i bakhuvudet. Framför allt bär jag på en enorm rädsla för att må sämre och inte se någon annan utväg. Det känns som jag hela tiden balanserar på en skör, skör tråd där livslusten just nu väger bara några gram tyngre än längtan efter att dö. Men jag är så rädd att minsta vindpust kan få det att svänga, minsta motgång. Men jag vet att livet oundvikligen innehåller motgångar, så det är inget jag kan göra för att skydda mig från dem. Det känns överhuvudtaget som jag inte kan göra något åt mitt mående.
I vintras mådde jag så outhärdligt dåligt att jag inte stod ut. Det var vidrigt bortom alla gränser. Jag är så rädd att må likadant igen eller sämre. Vad gör jag då? Just nu vill jag leva, just idag. Men vill jag det om jag mår sämre? Vad kan få mig att fortsätta kämpa? Känns som jag har alla odds emot mig. Samtidigt vill jag så väldigt gärna hinna göra något vettigt av mitt liv.
Är det någon som känner igen sig i dessa tankar.
Jag brottas med dem varje dag. Och jag undrar kan sådana tankar gå i vågor, mattas av? för jag förstår att de inte kan försvinna. En tanke som tänkts har ju tänkts, den finns alltid kvar. Vad har ni för erfarenheter?

Det går att hitta utvägar genom
schizofrenin.
Men till en början verkar det
omöjligt.

-

För några månader sedan mådde jag dåligt och fick tvångstankar om självmord. Men nu när jag mår bättre har jag förstått att det inte var någon fara för mig.
Jag tror det var rädslan som spelade en så stor roll för mig. Det var därför som jag fick dom här tankarna tror jag. Nu när jag mår bättre har jag inte några tvångstankar om självmord.

Jag tror att det är rädslan att må lika dåligt som man har gjort en gång tidigare som spelar in.
Men jag upplever att dom perioderna man mår dåligt blir mindre och mindre jobbiga och man klarar av dom bättre.
Kanske måste man bara ner till botten först (och där har jag redan varit känns det som) och sedan så får man jobba sig uppåt.
Men jag tror inte att jag någonsin kommer att leva något bekymmerslöst liv. Men jag undrar om någon går igenom livet utan att någon gång få bekymmer.
Men ganska ofta möter man hos många personer en viss slentrian när dom lever sina liv. Dom verkar ta livet för givet och det är väldigt synd.
Och om man bara håller ut dom jobbiga perioderna man går igenom, så tror jag att det kan bli bra ju mer tiden går.
För ett liv som tidigare varit svårt och tufft är värt mycket när man senare i livet mår bättre än tidigare.

Kämpa på Flisan!

kram Fredrik

Ja, det är väl så att tankarna kanske släpper när man mår bättre. Jag hoppas det. Jag vill ju inte tänka men de tankarna styr jag inte riktigt över. Och rädslan för återfall lever väl alla med som mått riktigt dåligt. Den kommer man ju inte i från.
Jag försöker att göra det bästa jag kan genom att hålla kontakten med de vänner jag har och ägna mig åt mina hobbyer och vara aktiv. Men vissa perioder blir de tankarna mer överhängande. Egentligen handlar de om en vilja att frigöra mig, att klara mig själv. "Kan själv" fast det blir på omvänt vis så att det blir destruktivt. För ofta kommer tankarna i situationer då jag känner beroende till andra, tex behöver låna pengar av mina föräldrar. Då blir jag arg på mig själv för att jag inte klarar mig själv, för jag vill ju så förbaskat gärna visa att jag klarar mig själv. Fast jag inte gör det uppenbarligen. I de situationerna blir min frustration så stark att det känns som att jag hellre tar livet av mig än erkänner att jag behöver hjälp, tex låna pengar. Jag förstår hur avigt det låter. Men det är min verklighet. Jag har den envisheten som kan bli väldigt destruktiv för mig själv. Hellre går jag i graven och vet att jag har rätt än erkänner att jag har fel. Dumt. Jag vet.

Självmordstankar är nog väldigt vanligt vid schizofreni. Ungefär 50 % gör självmordsförsök, men jag har för mig att bara 7 % begår självmord. Jag har läst att man tror att självmorden orsakas av depression egentligen. Om man har mycket självmordstankar kan det vara lämpligt att kolla upp om man har en depression. Depressioner kan oftast framgångsrikt behandlas med antidepressiva läkemedel.

Leponex som har starkast effekt av alla antipsykotika minskar risken för självmord med 40 %. Det används i USA t.ex. om man har gjort självmordsförsök och får dålig effekt av antipsykotika. Den nya typen av antipsykotika, som Risperdal, Zyprexa, Zeldox har effekt också mot depression och ångest. Det är bättre än gamla antipsykotika som i höga doser kan ge depression och ångest, vilket kanske inte var så lyckat förr när alla fick höga doser.

Jag tror själv att självmorden vid schizofreni kommer att minska successivt i takt med att behandlingen och sociala förhållanden förbättras. Det verkar också som om självmorden vid schizofreni befinner sig under minskning redan.
Jo, förresten risken för självmord är störst de första åren efter insjuknandet och sedan minskar risken.