Självskadebeteende

Hur många av er på det här forumet har någon gång utövat något självskadebeteeende, skurit er eller ¨något annat?
Varför gjorde ni det, i vilka situatuiner?
Vad har ni för diagnos?
Har ni skurit er mycket, eller bara vid ett par tillfällen?
Har ni slutat idag, och isf; Hade ni problem att sluta med det?

tack på förhand

Jag har skadat mig själv. Skurit mig och slagit hänerna i vår betongvägg tills dom blivit blodiga.

Ja, varför man sånt? Mitt fall : ångest, mkt stark ångest. Och ibland har jag inte ens vetat om att jag skadat mig själv till dagen efter.

Diagnos : borderline.

Jo jag har skadat mig själv mkt, tack och lov att man snart har en tid på KS plastik.

Man kan säga att jag har slutat idag. Men ibland har jag fått utbrott då jag tappat kontakt med mig själv och då inte varit medveten om vad jag gjort. och det har jag inte kunnat styra över. men den medvetna destruktiviteten har jag slutat med.

Jag skadar mig själv på ett osynligt sätt. När jag har ångest, eller är det tvärtom, så kan jag fantisera om olika sätt att avsluta mitt liv på. Här och nu. Det svåraste är att tänka att det kommer att gå över, att det bara är ett sätt att fly på. För vad är det man försöker fly från? Ångesten? Ens livssituation? Att man inte har nått längre än dit man är? Att man inte är ett ideal, perfekt eller en idol?
Har aldrig skadat mig själv fysiskt, men jag kan ångra alla gånger som jag har bränt alla broar och alla skepp. Jag kan ångra de gånger som jag har varit okänslig för de problem som berört vänner och bekanta. Att inte bara vara i den vanliga vardagen och acceptera vardagen och verkligheten som den ser ut just nu, just idag.
Fick en smärre chock här om dagen då jag gick in på en hemsida på internet. En hemsida som visar en skola som jag har gått i och som betytt och betyder så mycket för mig. Så upptäcker jag, eller tror mig upptäcka att allt det jag och mina skolkamrater upplevt där inte satt något spår någonstans annat än i våra minnen. Vilket i sig inte är det sämsta. Men rektorn är en annan, lärarna är andra, kökspersonalen är andra och vaktmästaren är en annan. Och det är väl så livet är?
Det sägs att självmordsförsök och att skada sig själv är rop på hjälp...

Hej, jag heter Sara och jag skadar mig själv *vinkar* Tänkte försöka vara ärlig, då det är svårt att komma över sitt beteende om man inte kan acceptera det som hänt...

Förut gjorde jag det hyfsat mycket. Då rispade jag, vilket övergick i skärande. Jag har också slagit mig själv, bitit, rivit och dunkat huvudet och sådant vid tillfällen. Sedan försökte jag sluta med det, i och med att mina föräldrar fick reda på att jag skadade mig själv när jag fick sy en gång, men istället började jag bränna med cigaretter efter ett tag. Har alltid försökt begränsa mig till benen för att ingen ska upptäcka. Bye bye shorts!

De tillfällen jag gjort detta har varit när jag haft mycket ångest. Jag kan inte riktigt förklara, men det river och sliter inuti och det blir som en reflex att man skadar sig själv. Det har också mycket med självhat att göra skulle jag tro...

Jag har ingen diagnos.

Nu för tiden sker detta lite nu och då, men inte alls lika mycket som det var förr. Och när det väl händer så är det inte "brutalt" längre. Jag hoppas på att inte falla tillbaka i det mönstret igen. Gör egentligen ingenting bättre i längden, bara värre.

Jag ville ha svar från de med schizofreni, trodde bara det hängde såna på det här forumet, glömde skriova det heh.

Ni behöver itne skriva den där vanliga "varför"-raderna, det räcker bara att ni säger er diagnos och om ni gjort det eller inte.

Schizofreni.
Högg mig själv i låret två gånger, var för feg för att köra kniven i magen. Annars, nej.