Inlagd IGEN!

Sedan två veckor tillbaka är jag inlagd. Dock har jag helgpermission nu på prov för att se om det fungerar och blir troligen utskriven på måndag. Anledningen till att jag blev inlagd var att jag fick en svacka och mådde mycket dåligt med allvarliga självmordsimpulser och handlingar (försökte hänga mig). Under denna tid som jag varit inlagd har jag också blivit insatt på Concerta (mot min ADHD). Eftersom jag har lite varierande problematik (Asperger, psykosnära tillstånd samt ADHD) och redan en hel del mediciner ville de ha mig under extra kontroll när de satte in mig på Concertan så därför har jag blivit kvar på avdelningen ett tag. Jag har trappat upp Concertadosen successivt och det har gett viss effekt, dock ej fullgod. Troligtvis blir det ytterligare någon höjning innan effekten blir optimal. Jag har inga biverkningar eller tecken på psykos. Det känns skönt åtminstone. Inga av mina tidigare mediciner har tagits bort eller ändrats på så jag går idag på följande mediciner:

Efexor 150 mg
Concerta 36 mg morgon och 18 mg eftermiddag
Zyprexa 10 mg
Flunitrazepam 1-2 mg
Stesolid 10-20 mg

Jag är nu som sagt var hemma på permission över helgen från fredag till måndag. Fungerar det inte kan jag återvända till avdelningen direkt. Pappa hämtade mig och kan ni gissa vad jag kom på när vi var hemma och jag skulle kliva ur bilen? Jo, att jag glömt min plånbok och nycklar som var inlåst i värdeskåpet på avdelningen. Jag kom också på att jag glömt min kudde (jag har alltid en liten extra kudde när jag sover som jag INTE kan vara utan). Det var bara att vända om och köra tillbaka igen...

Och jag kände att min glömska INTE har blivit det minsta bättre av Concertan. Jag är tydligen fortfarande nästan lika tankspridd som förut när det väl kommer till kritan.

Det roliga(?) är att när jag blev inlagd och pappa körde mig in och vi kommit halvvägs så kom jag på att jag även då hade glömt min extra kudde. Än en gång fick vi vända om och köra tillbaka för att hämta den. Och sen då? Jo samma kväll som jag blev inlagd gjorde jag också upptäckten att jag glömt min tandkräm och hårborste. Så jag är totalt vimsig i skallen.

Nu för jag en "Concertadagbok" åt min läkare (jag skriver in hur jag mår vid olika tidpunkter under dagen, hur min koncentration är och om jag är orolig och rastlös) så jag ska skriva in där om min glömska också. Kanske behöver jag en doshöjning till. Nu är jag ju hemma för att känna hur det känns och fungerar i hemmiljön och det kan ju hända att all struktur och trygghet på avdelningen gjort att jag känt av mer effekt än jag kommer att känna av hemma där allt mycket lättare blir kaos. Jag går fortfarande på 36 mg + 18 mg/dag så det finns möjligheter till ytterligare höjningar om så behövs. På måndag ska jag träffa läkaren igen och utvärdera hur det gått för mig de senaste dagarna.

Under tiden jag var inlagd fick jag också ett tråkigt besked. Min älskade läkare (han är helt underbar; ställer upp i alla lägen, lyssnar och visar att han förstår) ska SLUTA! *gråt* Jag har haft honom i ett år och han har varit den bästa läkare jag haft och vi har chattat via MSN och mailat varandra. Han har alltid funnits som en trygghet för mig. Han har gjort mer än vad man kan kräva av en läkare och ställt upp på sin fritid. För mig är han en underbar människa som jag fått ett 100%-igt förtroende för. Han ska sluta för att börja en annan tjänst i en annan kommun. Han berättade det själv för mig och sa att personalen precis fått veta det och att jag var hans första patient som fick beskedet. Vi satt inne på mitt rum när han berättade det här medan tårarna rann på mig. Jag vet att han visste att jag skulle ta det hårt och jag tror att det var därför som han berättade det för mig först av alla. Han sa också att det var bra att jag var inlagd när jag fick beskedet. För mig blev det som om allt raserades i en handvändning. Gud vad jag grät under det kommande dygnet. Kudden var ständigt blöt och jag kunde inte tänka på någonting annat. Jag skulle förlora min underbara läkare.

För mig var katastrofen ett faktum och jag blev på nolltid ytterst självmordsbenägen. Under kvällen fick jag ha någon hos mig hela tiden för att jag inte skulle försöka hänga mig. Jag vågade inte vara ensam ens för en minut. Jag var ärlig mot personalen och gick och sa till dem när jag kände att mina impulser var nära handling och då blev jag extra övervakad. På något vis kändes det som en trygghet för jag tror inte att jag ville dö, jag ville bara bort från min sorg och de jobbiga känslorna.

Min läkare ska dock jobba fram till påsk så det dröjer ju ett tag till innan han slutar och det bästa av allt är att han sagt att det är ok att jag fortsätter att maila till honom ibland även när han slutat sitt arbete här. Inte för att han ska jobba professionellt med mig på sin fritid utan mer som en kompiskontakt. För mig kändes det genast bättre när jag fått detta besked och jag känner numera att vår kontakt faktiskt inte kommer att brytas helt och hållet. Han försvinner inte helt ur mitt liv. Det gör mig något tryggare och jag kan kanske stå ut med att få en ny läkare. Men det gör ont i hjärtat att tänka på att jag inte längre kan ha de förtroliga samtalen med honom när livet känns tungt. Han har verkligen betytt mycket för mig. En bättre läkare än honom kan jag liksom inte tänka mig. Med stor sorg i hjärtat har jag skriftligt tackat honom för den tid han stöttat och hjälpt mig. Han vet hur mycket han betyder för mig. En läkare kan bli som en nära vän och det känns att mista en vän. Min läkare vet mer om mig än någon annan och jag känner ångest över att få en ny ersättare som jag kanske inte alls tycker om. *sorg och gråt*

Mina tårar vill aldrig ta slut. Nu när jag skriver om det här kommer de tillbaka. Tankarna om hur det blir sedan kommer. Jag blir orolig och rädd, ledsen och sorgsen. Jag vet inte hur någonting kommer att bli när han slutar. *Gråter av förtvivlan* /A

Vad mycket mediciner du har. Får du inga biverkningar?
Men det är klart det kanske är värt det ändå, du har ju mått väldigt dåligt den senaste tiden vad jag förstår...

Hej Fredric!! Faktum är att jag inte har fått en enda biverkning av någon av de mediciner jag tar. Jag har aldrig någonsin fått en enda biverkning av mediciner. Rätt konstigt egentligen... Fast å andra sidan har det också varit svårt att hitta mediciner som jag blir hjälpt av. Jag verkar generellt vara okänslig och i behov av starkare preparat i högre doser för att få effekt.

/A

Jag har ju samma diagnos som du, och jag har märkt samma sak. Jag gick [i:2gz25v1e]ned[/i:2gz25v1e] 15 kg på zyprexa till exempel.

-

Bra att du hörde av dig. Vi hade läst i din dagbok på nätet att du var inlagd. Du tar ganska många olika läkemedel jämfört med mig själv, som nu tar bara ett, men tidigare hade jag ett tag 3 olika. Hoppas att Concertan ger effekt hos dig. Jag undrar om inte personer med ADHD kan ha problem med närminnet, eftersom det ju finns dataprogram mot ADHD som tränar minnet.

Tråkigt att läkaren din slutar. Jag har bytt läkare ganska många gånger och det har gått smärtfritt varje gång. Jag tycker alla psykiatrer har varit bra, så det har aldrig varit några som helst problem. Jag hoppas att du har samma tur och det borde ju bli så tycker man.