Rädd för döden

Jag är inte längre rädd för döden. Jag är bara rädd för att inte leva... :rolleyes: (särskilt i min "roll" som sjukpensionär)

Efter alla mina självmordsförsök så är det ett under att jag lever. Att jag dessutom föddes 3 månader för tidigt (!) i början på 1970-talet och hade under 10% chans (!!) att överleva gör det ännu mer till ett under...(läs mirakel)

Jag har dock tagit ett beslut: Att INTE avsluta mitt liv i förtid på egenhand. :!: Jag tror att man ska leva till den yttersta dagen & då kallar gud (eller vad man nu vill kalla H*n) en tillbaka.

Eternity awaits....

/vnv :hjärta *Victory Not Vengeance*

Jag är inte rädd för döden och jag tänker sällan på det. Idealet vore att dö knall och fall. Begravning tycker jag är onödigt egentligen utan raka spåret till krematoriet vore idealet.

Jag slappnar av mera nu, när jag inte har så många år kvar att leva. Att vara ung var förfärligt.

Man kan väl säga att jag har velat dö, samtidigt har jag velat leva. Drogs till järnvägen en period.

Nej, jag vet inte åt vilket håll jag kommer att hamna i? Eftersom mina relationer med ngn inte fungerar på de flesta, så är jag rädd för att min levnadshistoria kommer att misskrediteras? Döden som en ångestfälla kan jag inte släppa! Men egentligen har jag inte så mycket att leva för egentligen. Förstärkning av ord, verkar jag vara en specialist på? Vill leva livet fullt ut!

En kompis från psykiatrin sa- att hittills har alla klarat av att dö av dom som dött.