varför???

kan man inte bara få vara som alla andra, jag försöker så gott jag kan. jag inbillar mej att jag inte har nån psykisk störning, försöker leva som jag inte har det...jag vill vara frisk!!!! varför varför varför?????

Jag vet inte hur gammal du är men det kan ta tid att acceptera. Varför och är det verkligen så att jag är sjuk....det har jag frågat mig många ggr.....och gör fortfarande.

Att inse och att få hjälp är det första steget. Att inför andra vara "normal" kan man faktiskt klara av ganska bra beroende på vilka problem man har. Jag tycker personligen inte att man behöver "skrika" ut till alla att man är sjuk.

Det är riktigt jobbigt när man inser att man är sjuk. När man insett det fullt ut första gången slår det med full kraft. Det är då stor risk att man blir suicid. Det är jätteviktigt att få hjälp, men man brukar rätt snart kunna greppa konceptet med psykisk sjukdom. Jag tror till och med att man som diagnostiserat psykiskt sjuk har en styrka som "friska" inte har. Vi känner oss själva väldigt väl.

Senaste gången då jag insåg att jag inte mådde så bra blev jag väldigt rädd. Jag gick in i någon slags dimma bara, det kändes som om kroppen stängde av en del pga den rädslan som kom fram. Jag sökte hjälp direkt den gången och åkte till akuten.
Tyvärr fick jag ingen hjälp där utan bara 2st sömntabletter och hemskickad igen. Jag tror också det är den absolut känsligaste tiden då man kommit på att man varit sjuk, jag tror det är väldigt viktigt att söka hjälp då. Man måste få någon att prata med då.

jag är 21 år, och läkaren tvistar runt mellan olika diagnoser...vill inte vill inte vill inte...men jag försöker se ljust framåt.daaahh...finns det nån som mår riktigt bra har jag ibland frågat mej ...tror många döljer sina brister bara...hoppas det iaf!!

Vilka diagnoser har läkaren tvistat runt mellan?