Vad har jag gett mig in på??

Hemma igen...ensam igen...

Klarar knappt av att vara ensam längre, det kryper i hela kroppen av olust och rastlöshet.
Dumma tankar..skära..dö...hoppa från balkongen(fast risken att överleva är stor)...slå handen genom försterrutan...koka vatten och hälla på armarna..FAN FAN FAN. Men jag ska inte, det var länge sedan nu och jag ska fan hålla mig! Jag KAN!

På psyk idag gick det inget vidare, helt plötsligt orkade jag inte mer så jag drog efter 25 minuter..
Men nu i efterhand så tror jag att det vi fick sagt var bra i alla fall.
Tog upp med min ängel att jag ville berätta för mamma o pappa om mina armar, mina ärr och att jag skär mig när jag blir stressad och pressad och när jag mår dåligt och får ångest.
Kom fram till att skriva ett brev är bästa sättet att få fram det på. Och sist i brevet skriva att de får inte ringa om de är hysteriska, att de måste vänta tills de lugnat ner sig innan de ringer.

Jag är så JÄVLA rädd.
Men jag känner att jag måste berätta, för jag vill inte gömma mig resten av livet, jag vill sola och bada som alla andra, gå till badhuset och simma, ha kortarmat på mig på sommaren. Om bara mamma och pappa vet så skiter jag fullständigt i om ALLA andra ser och jag skiter i vad andra tycker om bara mina föräldrar accepterar mig..fortsätter älska mig..tycka om mig i alla fall..
Kommer de göra det tro?
Eller kommer det bli ett jävla väsen om hur störd och dum i huvudet jag är? Kommer de känna hat och äckel när de ser mig..

Gud jag kommer dö..

Ska i alla fall skriva ett brev och ta med till psyk nästa gång så ska hon få läsa det och säga vad hon tycker...Ge mig hopp och mod att ge det till mamma o pappa..

Hur tusan ska detta gå till??
Vad har jag gett mig in på??
Ena stunden känns det rätt och okey
Sekunden senare tror jag själv jag fått en knäpp..
Tänker, kanske är det egoistiskt att dra in mina föräldrar i detta.
Jag vill ju bara för min egen skull, för att det ska bli lättare för mig att leva, våga leva.
Är det fel av mig?

/Fragile-rädd så in i hellvete

du känner dina föräldrar bäst, jag vet inte hur dom kommer att reagera..du kan ha en anning omhur dom kommer att reagera men du kan aldrig veta. vissa föräldrar kan reagera på det sättet som du sa att dom tror att man är knäpp och dum, men det är för att dom är rädda för det dom får höra, rädda om dig...vet inte hur dom ska hantera det osv..
sen kan dom lika gärna ta det mkt bättre än vad du tror...
tex, min mor...hon blev helt hysterisk när jag visade...men hon älskar mig och gör allt för att hjälpa mig. jag trodde jag skulle få en annan reaktion...
jag tycker du ska berätta, då kanske du får lite frid inom dig själv..men ta din tid..och skriva ner är ett bra sätt. det är svårt men du klarar det...lycka till!

Tjena fragile.
Läget nu då efter en liten stund?

Om du lindrar ångesten genom katastrof, själv ställa till det så du slutar oroa dig, kommer du bara att öka ångesten senare och må dåligt av att du varit så korkad.
Så det är klart du kan.
Problemet är väl snarare viljan.
Det blir för mkt i väntan på kris eller i vakum.

Om dina föräladrar inte är psykopater så kommer de nog att bli oroliga, du tror ju de kanske blir hysteriska, och det borde de ju nästan bli om de inte är psykopater, men de fortsätter ju älska dig ändå, troligen ännu mer faktiskt, om du inte tröttar ut dem genom tydliga egodumma "mådåligtdrama" men du verkar ju hålla dig för dig själv med ångesten.

Jag tycker såhär, om du själv vet att du inte skär dig mer, berätta, och då behöver du inte noja..
Men om du ska va drama queen, "se mig, jag e ensam o skär mig" ...ja...det kanske de inte förtjänar?
du behöver ju inte sprida ångsten meer om du inte vill motverka den, är sadomasochist och inte mobbad eller sjuk(sjuka vill bli friska), om du förstår hur jag menar.


Sen är väl inte föräldrarna på badhuset ändå? hur tänker du där? spelar det ingen roll för de andra så gör det väl inte? eller måste du ha grönt från föräldrarna först?

Kom ihåfg att mod är att gå emot det man är rädd för, och den enda anledningen att du inte ska berätta är att du inte vill oroa, kärleken, den behöver du troligen inte fundera på, du är deras barn.

Tack för svaren!

Jo Undrande, he he, jag är ingen dramaqueen...långt ifrån. Men jag kommer skära igen, det är jag nästan säker på. Mendet är ju inte så att jag tänker springa till mina föräldrar och berätta och visa varje gång, skulle aldrig falla mig in, då döljer jag armarna tills de nya är läkt.

Det där med badhuset. Alltså jag vill ju inte att någon jag känner ska se mina armar och föra det vidare till mina föräldrar så de får veta det på det sättet. Jag bor i en pytteby där alla känner alla och det kommer bli ett jävla prat om jag visar mina armar, det vet jag.

/Fragile

Jag tycker att du skall vara öppen med dina problem med dina föräldrar för det ökar dina chanser att bli hjälpt och kvitt dem tror jag. Om du behåller problemen för dig själv blir de troligen inte lösta utan fortsätter att vara problem för dig. Problemen lever då sitt eget liv.

Ja, så tänker jag också lite..
Att jag tror det är lättare att släppa skärandet om jag inte behöver dölja det. Hoppas det verkligen är så.

Berättade nyss om det för en kompis till
Hon tog det jättebra och jag känner mig gladare än på länge.
Hon blev inte alls som jag trodde...vet inte vad jag trodde men jag trodde inte hon skulla ta det SÅ bra i alla fall.

Känner mig stark och stolt

Fragile