Skäms ni för eran sjukdom?

jag skäms inte men ibland när en mäniska som man inte känner frågar varför man inte jobbar så kan man känna att det blev en jobbig sitvation.

Jag skäms inte alls. Jag brukar informera andra om mitt handikapp (asperger och AD/HD) och har faktiskt alltid blivit väl bemött. De flesta är intresserade och vill bara väl. Fast jag vet att jag ibland är lite för godtrogen och ärlig av mig, men det hör till min diagnos. /A

Jag skäms inte ett dugg! Det är ju inte mitt fel liksom.
Där emot får man ju möta mycket fördommar från folk om man berättar att man har schizofreni, men jag brukar lugnt och fint berätta vad schizofreni verkligen ÄR och säga till folk att dom gärna får fråga om de undrar nått.
De flesta blir mest nyfikna, men det har hänt att folk vägrat försöka förstå och då har det blivit lite olustigt.

Jo, jag skäms, men jag är samtidigt stolt, det är så dubbelt. Ibland berättar jag, och det känns starkt, men för det mesta berättar jag inte. Jo, det är nog behäftat med skam för mig, men jag önskar att det inte vore så. Det är i alla fall en stor sorg att vara drabbad av psykisk sjukdom. Jag undrar ofta vad jag har gjort, varför det blev så fel, samtidigt som det mesta ändå har löst sig på bästa sätt ändå, men jag är avundsjuk på många och mycket.
Varför just jag?

/Sofie