Den stigma som finns hänger mycket ihop med okunskap, och rädsla för det okända i världen och människans psyke. I princip alla kan bli psykotiska förutsatt att man belastas tillräckligt mycket, vissa är hyperkänsliga(och har stor risk att utveckla långvarig psykossjukdom te.x SZ), andra tål nästan hur mycket som helst. T.ex. röster för många något annorlunda, något som inte stämmer in ens egen karta över världen, ens egen trygga referensram. Detta skapar rädsla för en själv och avståndstagande gentemot den sjuke. Det är inte personen med röster man blir mest rädd för även om media och filmer ofta försöker framställa det så. Dessa personer är med få undantag helt harmlösa när det gäller fysiskt våld mot andra.
DET SOM SKAPAR RÄDSLA är när en "frisk" person försöker sätta sig in i hur den "sjuka" mår, vad han upplever, hur han tänker Bara att försöka tränga in i denna värld helhjärtat är en stor fara för ens egen mer trångsynta och trygga bild av verkligheten. Att försöka förstå dessa personers helvetiska ångest, lidande och tankesätt kan lätt få ens eget psyke ur balans och man kan bli livrädd. Bäst att inget veta! Tag avstånd, undvik för ditt eget bästa! För inte komma till insikten att din egen psykisa ballong också kan explodera. Förträng med enkla förklaringar. Galenskap, dårar, livsfarliga, lata, krävande, parasiter... inget att bry sig om, förlorade. Eller tyst medlidande på avstånd, inte för nära. Fortsätt leva på som vanligt på ytan utan att tänka och reflektera för mycket över sig själv och livet, universum och allting.
Detta är i.a.f. mina egna erfarenheter både som frisk och sjuk, innan jag
insjuknade hade en mängd fördomar om olika sorters psykiskt sjuka och mådde väldigt dåligt, samtidigt som det var fruktansvärt fascinerande att bara läsa om t.ex scizofreni eller gå förbi en psykiatrisk avdelning, titta in bakom gardiner. Se en dokumentär om det på tv... Efter jag själv insjuknade har jag mött hundratals personer med svår psykiskk sjukdom och de flesta av mina egna fördomar har grusats, endel har besannats. Men det som slagit mig mest och det som fått mig att komma till slutsatserna ovan är hur fruktansvärt lika vi "sjuka" egentligen är alla "normalstörda" hur skör tråd allt hänger på så att säga. Men också om vikten i balans i livet, hur många av oss sjuka kan(och vågar) förlora oss i mörka brunnar, existensilla frågoroch existensens absurdhet, ständig självreflektion och självmedvetenhet, ambivalens, flexibilitet, desilliusion i tänkandet, förmåga att se på saker och ting från en mängd olika vinklar, aldrig låsa oss för ett givet svar, hålla alla möjligheter öppna, riva inre murar av trygga föreställningar och tvingas ta konsekvensernas ångest. alltid vara åklagare och advokat samtidigt argumentera fram och tillbaka men sällan eller aldrig döma.
Medan de som är för mycket åt andra hållet bara låter livet rinna av på ytan och plötsligt är det slut , utan mycket eftertanke utan att lära känna sig själv på djupet. Tidigt bygga upp en fästning av värderingar och föreställningar och sedan försvara denna i alla lägen, utan att ens reflektera försvara allt som hotar den med både vallgravar och kanoner.
Lösningen för att må bra måste nog vara att hitta balans, ligga någonstans mittemellan och det är den jag själv nu letar efter och så sakta börjar hitta, även om det inte alls är lätt att bygga upp en halv berlinmur igen när den en gång är raserad. Hela tiden känslan att man lurar sig själv, stänger möjligheter och rutar in sitt liv för mycket.
oj svävade ut ordentligt där och kom kanske ifrån ämnet min avsikt var att få igång en diskution om Stigma och dess orsaker på ett djupare plan än kvällstidningarnas löpsedlar.
Författare till inlägg
