Hur knäppa är vi?

Även om jag är diagnosticerad med schizof. så är jag inte direkt knäpp. Jag tänker fortfarande klart och folk har sagt att jag är ganska klipsk. Jag löser IQ (intelligens-)test med hyfsade resultat = över medel.
Min schizo. tar sig uttryck i att jag har hört röster (blivit bättre nu med medicinen) och jag är i någon mån paranoid (fast jag blev mobbad i skolan, så det kanske kommer därifrån.)
Men folk är så vansinnigt rädda för schizofrena. Det är nåt man knappt vågar säga. När folk hör ordet "schizofren" får dom panik och springer så långt dom bara kan. De ser framför sig psykotiska galningar som slår ihjäl alla dom möter.
Jag läste en gång en bok som hette "Psykos och Språk". Den handlade om att när man är psykotisk (bl a schizofreni), blir språket alldeles till-grötat. Hur många av er som är med i Viska har upplevt något sådant? Jag har det inte.
Jag har bestämt att jag inte ska hymla med min diagnos. Till följd har detta fått att svåger med familj inte vill komma och hälsa på längre. Jag nämnde min schizo. för frun i familjen, hon sa inget då, men tydligen hade hon sladdrat för familjen efteråt. Jag sa, att mina svårigheter som dom inte tålde berodde på schizo. När min man talade med deras 10-åriga dotter i telefon, sa hon att de inte kunde komma till oss," för det går inte att prata med er, för ni är inte kloka"
Ungen rabblade förstås upp vad mamma och pappa hade sagt.
Tala om fördomar.
Men enda sättet att tackla fördomar är ju att "komma ut ur garderoben".

Schizofreni och iq har inte mycket med varandra att göra, däremot kan kognitiva förmågor försämras, vilket medför att man inte riktigt kommer åt och kan utnyttja sin kapacitet fullt ut. Man kan bli segrtänkt så att säga och detta kan visa sig på iq-tester då dessa går på tid(stresskänsligheten är ju i det fallet inte heller speciellt positiv). Att vi skulle vara 'dumma' är helt fel ord i alla dess betydelser. 'Knäpp' passar kanske lite bättre att beskriva vanföreställningar, skumma idéer och och akuta psykoser. Men det är ju ett sjukligt tillstånd man inte rår över och av många liknas som vakna mardrömmar... och vilkas drömmar är inte knäppa? Man får inte heller glömma att bakom varje diagnos finns en männsika och människor är mycket olika trots liknande sjukdomar.

Det som gjorde ordet "Knäpp" känt är den Lidnerska knäppen så kallat.

Läs mer om personen bakom, Kul läsning med historie anknytning!
Läsvärt!;

home.swipnet.se/lidnersidan/barn.htm

Jag har läst att IQ normalt minskar med 8-10 enheter, när man får schizofreni, men denna nedgång inträffar flera år innan man insjuknar så det är inte direkt kopplat till själva sjukdomen.

Talet kan vara stört vid schizofreni hos en del. Det finns en desorganiserad schizofreni som kännetecknas av talstörningar. Jobbigast är när man då har ordsallad dvs orden blandas ihop utan att det är någon egentlig betydelse i talet. Jag har träffat en gång en man som hade ordsallad och han var väldigt jobbig att lyssna till. Här på sajten verkar få att ha problem med talet och jag kan bara minnas att en person här har fått kommentarer om stört tal.

Fördomarna om schizofreni är väldigt stora i samhället och om man är öppen om det hela kan man ibland råka illa ut som du gjorde här. Själv är jag väldigt försiktig och berättar aldrig om min sjukdom för det är ju inte brukligt att göra det normalt sett. Många vill hålla sina sjukdomar för sig själv.

Du Admin, man får inte underskatta folks empatiförmåga! Många är nyfikna på en som person, en del ifrågasätter sjukdomsbegreppet!
Men jag är öppen med min funktionshinder, så länge ingen annan drabbas av min sk. offentlighet!

Men privat berättar jag gärna vad som är mina hinder. Att hålla inne med sin åkomma, gör att vissa kanske fattar misstanke och tror att man vill dölja den. Öppenhet visar att man kan informera, varför missförstånd och dylikt så lätt kan uppstå.

Jag hade ordsallad när jag talade i telefon med min syster, när jag var inlagd någon av de första gångerna.

Jag blev så förbannad över att jag inte kunde tala mina egna tankar, utan att det kom helt fel ut.

Detta var ibland de saker som gjorde att jag tog strid om min sjukdom och inte tillät någonting att ta över min vilja!

Jag mötte en gång en som jag känt länge, som hade legat inne akut på Lillhagens sjukhus. Han stod där vid hållplatsen och hade blivit utskriven samma dag, han stod där med en bärkasse med lite kläder och var på väg hem.

Han pratade ordsallad och var inte medveten om det, ändå hade de skrivit ut honom.

Eftersom jag visste att han inte brukade ha pengar, så fick han hundra kronor av mig, för jag visste inte på vilket sätt jag skulle försöka hjälpa honom på.