Jag tänker på den svenske
sångaren
per. Han karvade upp handleder
m.m... Hen vart med i Mayhem på
80-talet eller om de va 90talet.
Detta djävuls träsk som hen
kände känner jag med social
arvet marionett docka.
Att alla påklistrar en massa.
Man är galjons figur ur ett
vacuum perspektiv.
Denna skenande katatoni
att en nära förälder efter födslen
formar en till nått som man inte vill
va. Det är uppoffring i kemisk väg
då man har dubbeldiagnos.
Det sliter på.
Som Andreas från Örebro jämt
åberopade sliiiiit på han.
Med unisont gnällröst.
