Ett mycket svårt beslut

I dag fick jag ett oroväckande samtal från en barndomvän. Hon märkbart förvirrad och uppskruvad och sen erkände hon att hon tagit amfetamin.
Tyvärr är det inte första gången och förmodligen inte sista heller.

Det är även så att hon är mamma till en 3 åring som hon har vårdnad om, vilket gör detta till ett allvarligt problem. Knark och föräldraskap går verkligen inte ihop.

Så jag har i dag tagit det väldigt svåra beslutet att jag i morgon ska ringa Socialtjänsten på hennes ort och säga sanningen.
För jag är rädd att det ska hända något och jag vill inte ha det på mitt samvete i så fall.
Min vänninan kommer förmodligen blir väldigt arg på mig, men jag måste göra detta för barnets skull.

Gör jag rätt? Vad tycker ni?

Din vän behöver stöd i sin mammaroll. Om du inte har god kontakt med din väninnas närstående (eller om de inte tar problemen på allvar) är det tyvärr nog det enda du kan göra. Kan det ha varit ett rop på hjälp med mammarollen att hon ringde till dig och medgav att hon tagit amfetamin?
/SylviaP

Jag tycker att du gör rätt. Din väninna har säkert sina skäl till varför inte hon kan ta ansvar för sig själv eller sitt barn just nu. Men i detta läge är det ju akut och det viktigaste är att barnet inte tar skada. Kanske behöver det omhändertas för att din väninna ska kunna ägna all sin energi till sig själv och att komma ur sitt missbruk.
Lycka till!

jag tror nog socialen redan har koll på denna familj, och eftersom det är skåne, så tror jag spanare redan har registrerat denna familj?

Men är det uppenbar form av vanskötsel av hemmet, så måste nog soc gripa in socialt och omhänderta barnet, men det är en viss beslutsprocessande, det kan redan vara försent, amfetaminpåverkade gör nog saker dem inte minns dagen efter?

Så du gör nog förmodligen rätt. Men kom ihåg, det kallas inte att tjalla, utan det handlar om allas bästa! Tyvärr, kan jag inte komma med bättre råd, eftersom jag bara umgås med missbrukarna ytterst flyktigt!

Tack jag behöver allt stöd i denna frågan.
Innerst inne vet jag ju att jag gör rätt, men det är så otroligt svårt när jag vet vilka konsekvenser det kan får för mamman och barnet. Dessutom tror jag att mamman aldrig kommer att förlåta mig för det samtal jag ringer i morgon. Visst jag behöver inte erkänna det är jag som ringt, men frågar hon så kommer jag inte neka.

Jag vet att hon mår väldigt dåligt och jag vet varför. Därför hoppas jag att Socialen hjälper henne och inte stjälper henne.

Jag tycker att du gör helt rätt som ringer det sociala. "Tjack" är en djävulsk drog, som kvaddar huvet på dom som håller på med det. Och kom ihåg 3-åringen. Om tio år är barnet 13. Vore väl kul att kuna se ungen i ögonen då?

3-åringen är den utan tvekan viktigaste personen i det här lilla dramat just nu. Mamman är vuxen och får klara sig, du är vuxen och har fattat ett rätt beslut. Men 3-åringen som sitter där med en mamma på speed har det väl inte så jävla lätt.

Lycka till!