LPT skrev: Om läkare/kontakter inom öppenvården känner att man behöver slutenvård och man inte vill, kan de då skriva vårdintyg (LPT)??
Om jag minns rätt så ja. De kan skriva vårdintyg. Sedan tror jag det vårdintyget måste bekräftas av en psykiater inom 24 timmar eller nåt liknande, annars upphör det gälla. Så om du t ex är hos en läkare på öppenvården och den skriver ett vårdintyg, så hamnar du förmodligen på psykakuten där du får invänta bedömning av psykiater. Sedan är det inte säkert att den psykiatern håller med om öppenvårdens bedömning, så det behöver ju inte betyda att du blir inlagd.
Sedan är det ju inte alltid så att man behöver gå genom akutpsyk för att bli inlagd. Det är lite olika rutiner där inom olika sektorer, men är man redan känd patient inom en viss vårdavdelning brukar man kunna komma direkt dit.
Om du inte vågar prata med läkaren för att du är rädd för att den ska skriva ett vårdintyg, föreslår jag att du säger just det till läkaren. "Det är svårt för mig att prata öppet, för jag är rädd att du ska sätta tvångsvård på mig utan att jag fattar varför" eller nåt.
Förmodligen blir det enklare både för dig och läkaren att prata med varandra om läkaren förstår vad det är du är rädd för. Kanske kan läkaren då vara extra tydlig med hur han/hon tänker om det du säger i relation till risken för tvångsvård. Kanske kan de säga att "nej, det där behöver du inte vara orolig för att berätta för mig, det är inget du kommer tvångsvårdas för", eller så kan den vara extra tydlig med att förklara varför han/hon är så pass orolig för dig så tvångsvård kan behövas.
Jag menar, om det är så att du går runt med planer om att ta livet av dig eller någon annan, så är ju det väldigt tunga saker att bära på själv. Då kanske en inläggning kan vara bra, så du inte behöver kämpa mot det helt själv. Och en inläggning varar ju inte för evigt.
En del av det som är jobbigt är ju att man jagar upp sig så mycket över tanken på att bli inlagd. Det bästa sättet för mig att tackla det där var just att avdramatisera själva inläggningen. Typ:
Ok, jag kan bli inlagd, so what? Varför ska jag skämmas över det eller tycka det är så förfärligt, det är ju ingen som får typ blindtarmsinflammation och skäms eller tycker det är ett misslyckande att ligga på sjukhus för det? Jag mår så pass dåligt så jag ibland behöver sjukhusvård, men det betyder inte att jag är inkompetent eller "galen" eller en idiot för det. Det betyder bara att jag ibland behöver ligga inne en tid, och sedan skrivs jag ut igen och livet går vidare. Det behöver inte vara mer än så. Det är inte jordens undergång, och det är inte en diskvalificering av mig som människa.
