Det som betyder mest för mig i vårdmiljön är medpatienterna,
tavlorna på väggarna, vacker utemiljö och maten. Hur
hemtrevlig miljön än vore inom psykvården så är det ingen
risk att jag skulle vilja vistas där för evigt.
En kompis bor i ett gruppboende. Där verkar man anstränga
sig för att göra det så utarmat som möjligt. Det gemensamma
utrymmet har man till möbelmagasin. Förut fanns det en
soffgrupp och TV. Är det för att förhindra hospitalisering som
man gör på detta viset.
Hemmalik vårdmiljö är alltid bäst! Man känner sig tryggare och mer avslappnad. Det är inte samma panik som vita väggar och allmän kalhet ger >< Jag klarar inte av vita väggar i ett rum.. när jag hade ett sådant under tiden jag studerade täckte jag väggarna med allt möjligt, hängde upp tyg och allt. Vilket kaos..
