Novell: När sjukdomsinsikten brister
Söndag, 22.15
En man står vid sitt vardagsrumsfönster, med knyten morgonrock och en kaffekopp i handen och betraktar en ytterst obehaglig händelse på gatan. Mannen larmar larmcentralen när han får se vad han ser. En person slår sönder en bil och skriker ut för att sedan slå i luften. Vilken idiot, folk försöker faktiskt sova. tänker mannen bittert. Omedveten om vilka små bekymmer det verkar finnas här i världen
Måndag, 07.45
Nu ligger jag i en säng, lakanet reflekterar brittsommarmorgonens vackra morgonljus medan jag kollar runt i det näst intill sterila tråkiga rummet då jag får syn på en stor bukett färgglada tulpaner. Genom persiennerna kan jag tyda en stor text, Huddinge sjukhus psykiatriska klinik. Jag blir plötsligt påmind om nattens mardrömsliknande scenarion, varför trodde ingen mig? Varför drog sig alla undan från sanningen? Varför hjälpte ingen mig?
Jag drar upp tröjärmen och känner att det svider i armvecket. Det är en röd prick och jag känner att det är uppsvullet, en spruta, ett stick från en nål? Var det verkligen det som befriade mig? Det verkade så iallafall, jag börjar tänka tillbaka på det gångna dygnet.
Mina ögon rullade snabbt under ögonlocken och jag kände en krampliknande känsla i magen och plötsligt vaknade jag upp kallsvettig i min säng. Det var en mardröm. tänkte jag. Nu är jag vaken igen och jag har precis klivit in i en, om inte ännu värre mardröm.
Jag klev upp från den olivgröna madrassen som låg i lägenhetens minsta rum, jag tog på mig ett par tofflor för att inte skära upp mina fötter mellan ett dussintal sprickor i stengolvet som sedan flera år tillbaka har varit ett väldigt ostabilt underlag. Medan jag gick igenom lägenheten som snarare kunde liknas vid en knarkarkvart, upptäckte jag att posten faktiskt hade kommit, för första gången på flera månader. I det orangea kuvertet låg det ett brev från Socialen. Mitt studiebidrag har rykt sedan lång tid tillbaka. tänkte jag. Vad kan det vara? Jag läste igenom brevet och upptäckte till min fasa att jag snart skulle flytta till en familj, en fosterfamilj som ville ta emot mig men faktum är att jag knappast ville flytta någonstans. Hur förjävligt mitt liv än är så tänker jag inte flytta. tänkte jag, medan jag bet mig själv i läppen.
Jag gick in till köket där vattnet fortfarande rann från kranen, ett flertal gamla cigarettfimpar låg utspridda över det som skulle föreställa ett köksbord, jag försökte ta mig förbi ett berg av stora flyttkartonger som blockerade alla fönster. På gatan kunde jag se ett flertal ringbussar som blockerade trafiken för stressade bilister i kostym som var i full färd med att tuta, jag kunde se en äldre dam gå på trottoaren med sin kopplade pudel. En bit bort gick tre klasskamrater, kamrater var kanske att ta i, jag hade faktiskt inga vänner i skolan. Det var väl delvis därför jag hade slutat gå dit.
Av allt liv och alla rörelser på gatan att avgöra så är det nog vardag. tänkte jag. Det började höra till vanligheten att gissa sig fram till vilken tid och dag det kunde tänkas vara, då en såpass lyxbetonad produkt som klocka knappast var något att tänka på.
Jag började klia mig i håret som var rätt så fett vid det här laget, efter dagar utan dusch så blir man rätt så smutsig. Mina naglar var skitiga och det kändes som om jag hade ett överflöd av vax i öronen. För att vara ärlig så lade jag ingen större notis till min hygien, det enda som påverkade mig och som lyckades influera min vardag var min mors ande som delade samma lägenhet med mig. Det är mitt fel att hon är död. tänkte jag. Om jag hade varit med den kvällen då hon hoppade från hustaket, så hade jag kanske kunnat hindra henne. Allt är mitt fel, jag borde ha stöttat henne mer efter min fars bortgång.
Hörrudu din lilla snorvalp, har du äntligen insett dina misstag? Allt är ditt fel och du ska få ta dina konsekvenser, du vet vad som gäller va?
Jag kände en gnagande känsla i magen, varför jag blev så orolig varje gång den rösten dykte upp och varför det kändes som om mitt liv inte kunde bli värre är nog ett mysterium med tanke på att jag fick höra henne varje dag. Jag vet dock vad som gällde. Med tårande ögon drog jag på mig kappan och ett par slitna kängor. Jag hade fått en order av henne och om jag inte gjorde som hon sade så skulle något hemskt hända, jag hade redan orsakat hennes död och jag skulle inte kunna stå ut med att bära skulden av något mer hemskt. Jag öppnade ytterdörren och slängde igen den utan att låsa, jag tog ett språng mot parken där alla fyllegubbar brukar sitta.
Väl framme vid den stora parken där löven på träden började gulna och falla till marken och där små barn lekte vid gungorna som gungades fram och tillbaka av lyckliga nyblivna mödrar som verkade ha en väldigt stor aptit på livet, det var vid såna tillfällen jag kunde känna mig så otroligt utanför och känna en avund på resten av samhället. Faktum var att kände mig riktigt utanför. Jag hade just kommit vilse i mina tankar när jag plötsligt vaknade upp igen, jag var tvungen att följa min mors uppmaningar. Där borta sitter det tre stycken alkoholister, och vad jag kunde se så hade dom ett oöppnat sexpack med starköl bredvid sig. Nu gäller det. tänkte jag. Jag sprang fram och tog tag i sexpacket, med gubbarnas skrik bakom min nacke sprang jag allt jag kunde för att hitta en lugn och ostörd plats där jag kunde dricka upp de sex ölen som fanns i det oöppnade sexpacket. Det var ju min mors uppmaning.
Ett kallt luftdrag resulterade i att jag kände kalla kårar längs hela ryggraden, jag kollade upp mot kyrkoklockan som precis hade slagit tio på kvällen. När jag reste mig upp från parkbänken så kände jag en bultande känsla i hela huvudet, ögonlocken kändes tunga och jag misstänkte att jag luktade alkohol. När jag väl stod på fötter, på de hala löven som omgav parkbänken så hörde jag ett brutalt skratt. Det var min mors skratt så jag inväntande fler order och spydiga kommentarer, det dröjde inte länge innan de var där.
Haha, det är ju bara för bra. Min lilla äckliga snorvalp har druckit sig full och sover på en parkbänk, fast vet du vad? Det är rätt åt dig, du skulle ha stöttat mig mer när jag var vid liv så kanske ditt liv inte skulle ha sett ut såhär.
Ser du den där blåa Volvon där nere? Med registreringsskylten SHI946. Bakom ratten i den bilen sitter det en mycket ond varelse.
Jag stod och kollade på en mörkblå Volvo som stod stilla på en parkering i höstmörkret.
Jag hoppas att dendär varelsen tar kål på dig men om du vill överleva så borde du nog gå ner dit och slå sönder bilen, jag tvingar dig till att göra det för annars kommer JAG att ta kål på dig. Är det förstått, dumma unge?
Jag hade inget större val så jag traskade ner för den långa backen, ner till den mörkblåa bilen. Det hade börjat regna och hela mitt ansikte vattnades av regndroppar från skyn samtidigt som vatten blandades med tårar som bara rann ner för kinderna. Varför gjorde min mor såhär mot mig? För att du är ett oönskat barn, som bara förde med sig olycka. svarade min mor snabbt.
Väl framme vid bilen tar jag fram mina knogar och börjar veva helt villt mot bilens glasrutor, glasruta efter glasruta går sönder och glassplitter faller mot trottoarkanten likt alla regndroppar från skyn. När bilens glasrutor är helt vandaliserade och larmet tjuter för fullt så börjar tusentals gigantiska insekter att krypa ut ur bilen och attackera mig.
Haha, du gick rakt in i fällan, nu kommer du inte att leva länge till. skrek min mor.
Det hördes ett klackande ljud likt en häst som marscherar på gatan, jag vände mig om för att se en jättestorspindel, lika stor som mig. Den tog ett språng från den närmaste gatukorsningen och livrädd som jag var, rustade jag mig för strid genom att dra upp knogarna, som i dåläget var helt blodiga av allt glassplitter. När spindeln var på en meters avstånd började jag slå allt vad jag orkade, jag var så fruktansvärt rädd och tårarna rann nerför mina kinder medan jag bönade till min mor. Snälla mor, jag älskar dig. Varför gör du såhär mot mig!? skrek jag. Knip igen nu, ungspoling. Nu ska du få se hur det är att möta döden. Hennes röst dog ut med dom anklagande orden. Spindeln blev väldigt aggressiv och jag slogs för mitt liv, släppte jag taget så skulle jag med största sannolikhet dö.
Det hördes sirener och efter en stund stannar en ambulans och två stycken polisbilar precis bredvid den vandaliserade bilen. Spring härifrån, rädda er från spindeln. skrek jag. Männen tycktes inte höra vad jag sade utan dom kom närmre och jag uppmanade dom om och om igen att rädda sig själva från den stora spindeln. Varför brydde dom sig inte? Varför ville dom få mig att tro att allt bara var inbillning? Det var ju sant, spindeln stod alldeles framför mig och försökte att göra mig till köttfärs medan ingen alls verkade bry sig, jag var så ensam. En man från ambulanspersonalen greppade tag i mig. Nej! skrek jag. Jag led verkligen, tårarna sköljde vid det laget hela mitt ansikte och kinderna hade börjat svida rejält, det kändes nästan som om de höll på att spricka. Snälla, hjälp mig, släpp mig. Ser ni inte spindeln som försöker döda mig? Gör nåt då! Det var de sista orden jag fick ur mig, sedan hade alla männen vält omkull mig till marken. Jag fick panik men hann inte reagera särskilt mycket innan jag kände ett stick i armen, och allt svartnade till.
Jag vaknade nyss upp i sängen, i det här sterila rummet. Var det sticket som gjorde att alla obehagligheter försvann? Jag är fortfarande förvirrad, jag börjar tänka igen. Varför trodde ingen mig? Varför drog sig alla undan från sanningen? Varför hjälpte ingen mig?
Författare till inlägg
och jag använder mig av synhallucinationer och även tårar för att förstärka effekten och lyfta fram känslan av utanförskap lite mer