Föredrag

Hej!
Jag är inte schizofreniker, känner ingen som har det och vet ganska lite om det. Därför valde jag det ämnet till mitt föredrag. Det finns många sidor om ämnet och en hel del ganska bra. Men det står så lite om hur schizofreniker egentligen lever.
Jag undrar om ni skulle vilja berätta hur ni egentligen lever. Finns det saker ni inte kan göra. Finns det saker som ni saknar i era liv? Blir ni mer reserverade mot människor?
Jag väntar inga svar, men de skulle uppskattas oerhört!

Schizofreni består egentligen av 5 olika sjukdomar. Schizofrenin varierar mycket mellan olika individer och också inom samma individ. Ungefär 30 % tillfrisknar, men i uländer är resultatet ännu bättre faktiskt.

Majoriteten lever nog ensamma i en egen lägenhet utan särskilt mycket kontakt med andra. c:a 80 % är förtidspensionerade. 60-80 % skulle kunna arbeta om rätt stöd gavs, men fördomarna är stora i samhället och rehabiliteringen dålig och oftast felaktig. Många har problem med missbruk.

C:a 20 % bor i gruppboende. Det finns också en liten grupp som får rättspsykiatriskvård (fängelse på sjukhus).

Främsta problemet är nog att den initiala vården är för bristfällig, vilket gör att för många får ett livslångt handikapp (som kan kräva mycket vård). Ett annat problem är bristen på daglig sysselsättning, som kan skapa isolering och missbruk. Även den öppna vården brister och det är för stor tonvikt på att vårda svåra handikapp istället för att förebygga att de uppstår. Ett problem är också fördomarna i samhället som är ett hinder för många, särskilt på mindre orter.
Det senaste halvåret har nog problemet ökat snarare än minskat. Myndigheterna satsar för lite på att ge saklig information om psykiska sjukdomar.

Tack så mycket för svaret. Jag fortsätter att ställa frågor, och hoppas att jag inte irriterar någon! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

De flesta blir alltså förtidspensionerade. Är pensionen möjlig att leva på? Finns det vissa saker man måste klara sig utan?
Vad borde staten göra för att schizofrenkiker ska kunna jobba, utan att arbetet kan försämra sjukdomen. Jag antar att stressiga jobb är onmöjliga?

Finns det något akut problem som riksdagen borde ta upp?
Vilket parti bryr sig mest om de psykiskt sjuka?

Fattas det något slags behandlingsmetoder eller program i Sverige?

Tacksam för svar!

De flesta får nog väldigt låg pension eftersom sjukdomen hos män ofta kommer tidigt. De flesta män har därför sannolikt aldrig arbetat och därför blir förtidspensionen låg. Förtidspensionen beror ju hur länge man har arbetat och vad man tjänat. För kvinnor är situationen bättre, eftersom de får sjukdomen några år senare och de har oftast en mildare form. Det positiva i situationen är att sjukdomssymptomen medför att många gör nog inte av med så mycket pengar. Dock borde de flesta må bra av en kurs i hushållsekonomi och handledning i konsten att överleva på en låg pension. De med schizofreni lever nog i de flesta fall ett liv, som en 80-90 åring .

Jag tror de flesta får undvara villa, bostadsrätt och bil dvs kapitalslukande saker. Ett problem är också att många (25-50 %) har missbruk, som naturligtvis kostar mycket. Jag antar att den gruppen får försaka det mesta för att ha råd med missbruket.

Det finns färdiga lösningar för de flesta problemen vid schizofreni. T.ex. i USA använder man ett ny metod för att få folk med schizofreni i anställning. Den kallas för stödd anställning. Tidigare har arbetsträning före anställning skett, men bara 20 % har fått arbete då. Stödd anställning innebär att man ordnar ett arbete och sedan sker arbetsträningen på jobbet med hjälp av en "tränare". 60-80 % kan jobba då. dvs förtidspensioneringarna skulle ganska enkelt kunna minskas från 80 % till 20-40 %.
Egentligen är det kommunerna som skulle sköta detta, men statens roll innebär att ställa krav och kanske utbilda.

Stressiga arbeten är nog inte så bra, men egentligen borde alla få utbildning i stresshantering, eftersom en ökad stresskänslighet föreligger vid schizofreni. Det missas nog idag. Psykiatrin har en hel del resurser egentligen, men det utnyttjas säkert inte så effektivt. Jag tror att psykiatrikerna gör ett hyfsat jobb generellt sett, men för övrigt kan nog effektiviteten ökas. En undersökning för ett par år sedan visade att en del andra hade bara en patient per dag.

Ett nationellt vårdprogram, som kommit i England är viktigast. Både anhöriga och patienter måste få veta vilka effektiva behandlingsmetoder, som finns. I England har en broschyr utgivits om vårdprogrammet för anhöriga mfl. Tyvärr, är det så i vården att även om riktlinjer och rekommendationer finns, så följs de inte.

En internationell trend är att anhöriga och patienter skall trycka på och ställa krav för annars kan det ta 15-20 år innan nya behandlingar anammas. Via TV kommer rapporter om nya rön och behandlingar ständigt, men det är från vårdens forskningsavdelningar på universitets sjukhusen. I övrigt händer alltså inte så mycket.

En statlig satsning på kognitiv beteendeterapi är också motiverad. Bara 3 % av landets psykologer kan denna metod och 40 % behöver vidareutbildas. Staten borde ge bidrag till alla som fullgjort vidareutbildning snarare än att dela ut en klumpsumma, som riskerar att hamna i vårdens svarta hål. Kognitiv beteendeterapi ger lika bra effekt som antipsykotika, varför det är underligt att ingen driver den frågan.

Att informera allmänheten om schizofreni är viktigt och en statlig angelägenhet. Media orsakar främst skambeläggningen eller fel informationen, så pengarna till detta kan ju tas från presstödet t.ex, som en markering. När mentalsjukhusen stängdes skulle informationen egentligen ha givits, men det är aldrig för sent att korrigera misstag.

Just nu har alla partier utan undantag brytt sig om de psykiskt sjuka. Tyvärr, tycker jag mig ana ett intresse att införa mer tvångsåtgärder. Schizofreni orsakas inte av brist på tvång och inlåsning är ingen garanti för att våldet försvinner. Enligt statistiken så uppträder c:a 10 % av det allvarliga våldet vid schizofreni hos de som är inlåsta. Jag gissar därför att våldet kan vara vanligare rent av bland de inlåsta än de som är ute i frihet.

Själv tycker jag att vänsterpartiet och kanske miljöpartiet verkar ha de vettigaste ideerna för närvarande.

Psykiatrisamordnaren skulle permanentas och döpas om till Psykosvårdssamordnare.
Uppgiften borde vara att kontinuerligt följa utvecklingen och vården samt se mer till vårdens faktiska innehåll än vårdvolymen.

Problemet är att inget modernt vårdprogram för schizofreni finns i Sverige. Det finns beslut på att Landtingen skall göra sina egna vårdprogram. Det genomsnittliga landstinget har ett par psykiatriker, som arbetar heltid med schizofreni. Därför är det troligt att de flesta landsting inte får några vårdprogram utan stagnationen av schizofrenivården fortsätter. Det är ju ingen ide att skriva ett program på 100 sidor för en läkare t.ex.

Det viktigaste är kognitiv beteendeterapi till alla.
Bättre screening och behandling av missbruk.
Patientutbildning till alla (50 % är utan idag)
Familjestöd eller utbildning (familjen kan i vissa fall fördubbla risken för återfall)

Läkemedelsbehandlingen är för tillfället i de flesta fall godkänd idag. Psykiatrikerna i Sverige är hyfsade på detta jämfört med USA. Förbättringar kan göras i behandling av ångest och depression, som förekommer ofta också. Det finns inte så stor anledning att satsa mer på antipsykotikabehandling. Den ger otillräcklig effekt hos 70 % oavsett hur mycket utbildning och information läkarna får. Möjligen kan mer doseringshjälpmedel vara till hjälp. Kanske skulle Landtingen ge de med schizofreni gratis Dosetter?