Jag tycker livet är en ständigt pågående process! Jag var med om en trafikolycka i 18 års åldern, lårbenshalsen gick av. Dem satte in en spik, och jag började halta, så jag har haltat från -81 fram till -2017. Hade tidigt drabbats av artros och ständigt ont i ljumskarna, då högra benet vart kortare än den vänstra.
Fick då sätta in en höftprotes, och det vart genast bättre, numera rör jag mig ganska obehindrat, inte samma smärta längre. Kan till och med numera njuta av en promenad som förr var en plåga. Men man hörde ofta kommentarer från andra att man haltade mycket så det drabbade även det psykiska sfären. Jag minns inte om jag fick hjälp med att konstatera artros, men efter så många år så är nu olyckan utraderad, och jag lever ett mer drägligt liv numera.
Så det fysiska går ofta hand i hand med det psykiska kan jag intyga. Men hörseln lever jag med hela tiden, den kan aldrig läka utan jag får leva med detta resten av mitt liv. Acceptans är dock viktigt, att man har förstående kompisar, men många tycker jag verkar vara osedvanligt tystlåten. Orkar inte sitta i samtal flera timmar i streck.
Vars är världen på väg?
