Vad kallar jag det här? Ett konstaterande?

Jag har läst hur anhöriga till de som är drabbade av personlighetsstörningar upplever sin situation,
Kommer då att tänka på hur min stackars hustru och våra barn har upplevt vissa situationer. En balansering av vad som är lämpligt att säga eller göra.
Hur kommer han att reagera på det här? Vänder han i dörren utan att säga ett ord? Går det idag att föra ett samtal i vanlig ton? Säger han någonting idag? Blir det en sån där konstig dag? Osv. Tillkommer gör de psykotiska fenomen som uppenbarar sig emellanåt. Om det nu inte är något annat.
Har själv inte uppfattat mitt sätt att reagera förrän de sista åren, men har nu försökt att tänka bakåt, analysera och kommit fram till att så här har hela mitt liv varit så långt bakåt som jag kan komma ihåg.
Har ju hört hur de balanserat för att kunna reda ut situationer. Sitter nu här och har en massa konstiga känslor, allt känns så overkligt. Mitt problem är förmodligen borderline och fobisk personlighetsstörning, men får väl lämna bedömningen till de professionella. Allt ligger tydigen i min personlighet.
Har ju tagit mig igenom livet utan inblandning av psyk fram till sista året. Ja en depression på 90-talet dök ju upp. Den här sista tiden har jag börjat förstå hur jag betett mig genom åren, inte lätt att leva med en sån som mig.
Nu de sista månaderna har jag börjat att försöka analysera alla känslor som strömmar genom mig och på så sätt försöka stoppa vissa beteenden. Fungerar ibland och ibland inte. Vad jag egentligen ville få fram var att jag börjat förstå motpartens reaktion/känslor i det som händer. Det sägs att det blir mildare genom åren och efter 40-50 årsåldrn ska det klinga av, inget jag märkt något av snarare att det accelererar kanske är individuellt.

ja vet inte,
ja tror inte på personlighetsstörningar.. 8O

din familj är kvar med dig för att de antagligen
tycker om dig så va glad för det. :lol:

van_Gogh Jag har själv varit ihop med en tjej, som har borderline sedan 1982 och vi är numera särbo och det funkar bra emellan oss fortfarande.

Men, det har ju varit väldigt påfrestande många ggr och när jag läste kriterierna på borderline.nu så sade jag för mig själv; Ja, det här är hon!

Läs själv kriterierna, det kanske kan hjälpa dig att se hur du själv är och vad som är dina svaga sidor. Jag tror det är bättre att veta själv vad som är dina svaga sidor.

Jag själv har ju Schizofreni, så jag är väl själv inte världens lättaste att leva med! Hoppas att vi kan stå ut och kunna fortsätta att umgås. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Läs borderline kriterierna här
www.borderline.nu/nuke/modules.p ... icle&sid=3

På <!-- w --> www.borderline.nu <!-- w --> hittar du dem med borderline och här är en sida till
www.borderlineinfo.se/kriterier.php

Du har en alldeles unik personlighet, precis som var och en har... se dina styrkor - de finns och hjälper dig att fungera - och acceptera dina brister - de får finnas, alla har brister, det är mänskligt...

Låt igen sätta stämplar på dig som drar ner dig... en diagnos är ett verktyg för att ge rätt behandling, inget annat... det gör dig inte mindre värd som människa...

Var stolt och glad över att du är just du - med både styrkor och brister!

Låter du det lysa igenom kommer andra att se det också... det gör du säkert redan, du är ju omtyckt av din familj och säkert av vänner också...

Du är värdefull, du behövs, du är fin som du är...

Tycker att det är konstigt att du skulle haft borderline tidigare också, men inte behövt någon vård. De med borderline brukar vara stora konsumenter av sjukvård. Att du tittar tillbaka och tycker sig märka att du haft problem tidigare kan ju kanske bero på en depression för då brukar man få negativa tankar om sig själv. Tycker att det är konstigt att man kan få akuta borderlinebesvär så sent i livet. De flesta med borderline är också kvinnor.