Haha - som om det inte var nog...

Hon är världens snällaste och hänsynsfulla och ansvarstagande person. /// Alla ni svikna som tycker att Hanna omdelbart ska göra abort, ni kan ju gå och ta livet av er själva, ni är ju så bittra över att ni lever..

Judith och Magda

Första meningen stämmer säkert bra in på Hanna.
Men hur man kan skriva "ni kan ju gå och ta livet av er själva" på en sida som denna är för mig outgrundligt. 8O

Jag håller med Tikki. Ingen här ska ta livet av sig för någon åsikt. Samtidigt så uppskattar jag mina vänners inlägg...
Just samhällsopinonen mot att psykiskt sjuka skaffar barn, är något av det som gör mig mest tvivlande... Fast egentligen tvivlar jag inte... Jag är jätteglad över barnet fast jag mår väldigt dåligt över andra saker. Mina symptom tex som bara blir värre..

Jag har som alla säkert förstår och rått mig till, tänkt.
Jag har kommit fram till att om jag gjorde abort så skulle det bara vara för min skull, för att jag skulle få fortsätta leva det liv så som jag lever idag. Ett liv jag inte vill eller har lust att leva. Vad finns det att förlora?
Ett barn innebär en förskjutning av saker - saker jag aldrig skulle komma på eller vilja göra nu. Vill jag plötsligt en massa så är det inte försent om några år när barnet är större och jag förhoppningsvis mår bättre. Med "en massa" menar jag plugga till psykolog och resa lite...
En abort skulle inte vara för barnets skull då jag vet att jag skulle bli en bra mamma med hjälp och stöd.

Givetvis ska man inte sätta sig själv i första hand om man har ett barn. Men har man ett barn så har man en liten familj. Man har ett vi. Jag behöver inte komma i andra, tredje eller fjärde hand då " vi" kommer i första.

För mig är att ha barn en möjlighet att få ta hand om en annan människa och hjälpa den att uppfylla den roll han eller hon ska/vill spela i sitt kommande liv.

jag känner dig inte, men tror absolut att du kommer bli en fatastisk förälder, med eller utan stöd (stöd behöver alla, men du förstår vad jag menar)...

det jag egentligen ville säga, eller snarare fråga, är: kan man ha AS och schizofreni samtidigt?
jag har själv gjort en utredning för just AS, och symptomen kan vara väldigt lika som vid schisofreni, men man kan inte ha båda sjukdomarna...
men det kanske bara är jag som har fått det om bakfoten?

hur som, lycka till med graviditeten!

hanna.

prata med en kurator eller annan stödperson. det är nog fint om du får prata ut om det. det finns ändå ingen som kan tvinga dig mot din vilja att göra abort hur mycket de än vill det, så du har inget att förlora på att snacka med någon som hjälper dig reda ut fördelar och nackdelar.

det är inte egoistiskt att göra en abort. verkligen inte. tänk mer på det, det har inte med dig att göra hanna, det har med ditt barns liv att göra. ditt barns hela människoliv. lyckat liv eller misslyckat.

jag vet egentligen inte vad jag kan säga. och om jag har rätten, men jag måste måste måste få säga det - du vet inte vad du gör! herregud hanna, du kan inte läka din sjukdom och vara småbarnsförälder samtidigt. en småbarnsförälder måste finnas där och vara stark.

du kommer inte till att få LSS-stöd genom att nån kommer och diskar och städar till dig! Förstår du inte att LSS-stödet kommer till att innebära tvångsomhändertagning av ditt barn? Vill du verkligen det?

En småbarnsförälder jobbar dygnet runt med att passa upp på den lilla människan i sängen bredvid. Och när föräldern hinner så tar hon hand om hushållet emellan. Det är mer än ett fulltidsjobb, och sen ska man vara där på ett psykologiskt plan också, ett känslomässigt kärleksmässigt tryggt plan. Och även om man klarar allt detta så kan det gå åt pipan ändå.

jag vill inte vara en elak skit. jag vill inte komma med ett inlägg där jag tycker och tänker och tror att jag vet bäst. och är det så att du behåller barnet så önskar jag av hela mitt hjärta att det går bra. att du frisknar till i ett kick och helt plötsligt blir bra. att du får styrka och ett tryggt liv. men fram tills dess att det inte finns något annat alternativ och du bestämt dig så kommer jag att hoppas och hoppas att du träffar någon proffessionell, någon som är medveten om ditt sjukdomstillstånd, och att du pratar ut om det och verkligen försöker ta till dig vad de säger. om de tror att du kan klara det så kan du säkert det. de känner dina symptom.
Hanna, jag hoppas att du förstår att barnet kommer till att växa upp i fosterfamilj och undra hela livet.
jag är så kluven. jag skulle bara vilja skicka dig så mycket enormt mycket kärlek och värme, och samtidigt är jag så här jävla anti. hoppas verkligen att du tar detta meddelande för vad det är. ett meddelande av omtänksamhet.

kärlek och visdom till dig
erika

att jag skulle få fortsätta leva det liv så som jag lever idag. Ett liv jag inte vill eller har lust att leva. Vad finns det att förlora?

För dig, kanske inget, men för barnet massor.

att jag skulle få fortsätta leva det liv så som jag lever idag. Ett liv jag inte vill eller har lust att leva. Vad finns det att förlora?

Nej. Det är inte "vi". För dig är det "vi", för du är mamman, men för barnet är du bara den som ska ta hand om henne/honom. Barnet har ingen vi-känsla och känner inget som helst ansvar för att hålla ihop nån liten familj. För barnet finns bara barnets egna behov som måste stillas. Barnet kommer alldrig att tänka "Hon gör ju ändå så gott hon kan"

Jag är ledsen. Men som Erika sa här precis så kommer LSSstödet att innebära att de tar barnet ifrån dig. Dina symptom blir värre, du har ingen inkomst, du måste få rå om dig själv, trassla ut ditt liv och din sjukdom, lära dig att klara vardagen. Det går inte Hanna. Det är ingen liten terapi du föder ut, det är en människa. Det blir inget psykologpluggande och resande senare. När skulle det bli? När barnet är tonåring? När barnet blivit 18? Hur gammal är du då? Har du råd då? Eller är allt bara försent, allt blev pannkaka. Dina symptom håller på att bli VÄRRE Hanna. Snälla. Stanna upp och rå om dig själv en stund.
Men du gör som du vill. Det är ju bara du som kan bestämma. Barnet har inget att säga till om.

Det är tungt.

Lycka till Hanna. Jag menar heller inte att låta som en jobbig jävel, men jag måste nog vara rak och ärlig nu om någon gång...
magnus

Hej Hanna
Din lilla mening har väckt debatt.
Vill bara säga att jag tycker det är en bra ide´att få kontakt med en kurator som specialiserat sig på detta område. Det måste ju finnas en hel del tankar och känslor att vädra. Du kan ju också ta upp frågan om risken att barnet blir omhändertaget.
Lycka till & Kraaaaaaaaaaaaaaaaaamiz