Utanförskap...

Hej!
Mitt största problem är att jag sällan kan säga nej. Åtminstone inte till människor som älskar mig. Vill min mamma komma och dricka kaffe trots att jag behöver plugga så får hon komma, vill pojkvännen min ha sex så har jag väldigt svårt att säga nej, kommer min syster till staden med alla sin barn så hör hon av sig när hon väl är här och inte innan. Har fått avbryta mycket bara för att göra dessa personer till lags.

Däremot om det kommer en kursare och undrar om jag kan skriva färdigt hans sista kommentar så har jag inga problem med att säga nej om jag inte vill/hinner. Jag är helt övertygad om att detta har med min sårbarhet att göra, jag är rädd att bli lämnad av nära och kära om jag inte ställer upp på exempelvis kaffedrickande/promenad/skjutsande/samlag eller vad det nu är.

Min pojkvän som aldrig någonsin tagit någon annan medicin än typ Alvedon förstår inte att jag som både är sjuk och ibland trött av mediciner osv att jag inte alltid vill springa med på power-walk runt sjön eller hjälpa till med någon j*vla bokföring eftersom han tagit med sig jobbet hem. Fast det värsta är min samlevnad med honom. Han tror att alla orkar ha sex precis hela tiden, försöker få mig att tro att de flesta par har sex i genomsnitt över 5-6 gånger i veckan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Känner paniken komma i detta nu. Jag är fullständigt livrädd att jag ska behöva uppleva följande igen: mamma ringer och vill ha en kopp kaffe hemma hos mig. Då måste jag för det första få Andreas påklädd ("stackarn" klär knappt på sig när han är ledig... :!: ), bädda vår säng, bort med allt som min kristna mor tycker är olämpligt att ha hemma, kommer på att kaffet är slut... springer till affären och köper det för att komma hem och finna Andreas återigen i princip naken, klä på honom igen och då ringer mamma och säger att jag kan komma till henne istället då hon upptäckt att hon har någon jävla kaka kvar sedan häromdagen. Då klär Andreas av sig igen och börjar spela tv-spel. Börjar försöka övertala mig att stanna hemma, skylla på flunsan bara för att vi ska få lite egentid. Som att vi inte haft det tillräckligt. Går till mamma och dricker kaffe och upptäcker att syrran är där och att hon vill hem till mig sen (mina systerbarn älskar Andreas nämligen...). Försöker avstyra det hela men det slutar som vanligt med att mina systerbarn kommer hem till min lägenhet där min pojkvän ligger och sover. Och syrran får kommentaren: "Äsch. Vadå? På min kropp finns väl inget som hon inte sett, låt mig räkna... minst tre gånger (syftandes på barnen)!!". Syrran som är väldigt lättsam ser inte det allvarliga i det hela. Tänk om jag visat upp mig naken inför hennes man för att säga att jag inget har som inte han har själv...

Precis lika mycket jag älskar Andreas för hans sätt att vara mot mig så hatar jag hans sätt att uppföra sig. Det känns förfan som att jag bor ihop med en handikappad som inte orkar klä på sig själv, måste ha hjälp med att tvätta sig (trevligare när man är flera i duschen) och liknande. Men mammas fördomar om min pojkvän är också rätt hemska. Hon accepterade honom bara för att han inte såg ut som en kvinna enligt henne (han är rätt muskulös och väldigt maskulin). Det känns mer som att det är honom folk är ute efter när de kommer för att besöka mig. Mamma bjuder hem honom för att byta glödlampor och skruva isär något och systern min låter Andreas umgås med mina systerbarn alldeles ensam. Själv sitter man hemma och gråter för att ens familj gillar min pojkvän mer än mig. Oj, nu är jag paranoid igen säger morsan då. Bäst att ta en halv Temesta och häva i sig kvällsdosen Seroquel tycker hon.

Systerbarnen ringer och pratar med Andreas, mamma beordar Andreas till hennes hem, systern går och shoppar med Andreas, Andreas gick själv till min fars grav på allahelgonahelgen då jag var sjuk.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Min läkare får jag ringa när som helst även utanför kontorstid fast jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Att jag känner mig sur för att min pojkvän har stulit min familj? Då får jag nog höra klick i luren. På terapin vet jag inte riktigt om jag kan ta upp detta. Så jag försöker här. Hoppas på att få höra något vettigt...


:väggen

Det låter bra!

Tycker jag låter som ett normalt liv.

zoegas skrev: Tycker jag låter som ett normalt liv.

Då vet jag i alla fall att jag inte vill byta med dig!




Ska försöka ta tjuren i hornen när han behagar att vakna... <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Ta serien Solsidan som du säkert sett. Måns Herngren kan inte heller säga nej. Det är en stereotyp som går hem hos folk för de känner igen sig. Det är inget sjukt med det! Och din kille som vill duscha med dig? Ge honom lite kroppslig kontakt emellanåt. Ta på honom när ni har sex och när han lagar mat eller va fan han nu gör? Fixa armaturer hos morsan? Perfekt svärson. Inte klä på sig? Manligt. Du har blivit skadad av psykiatrin. Glöm skiten och lev istället.

PS 5-6 gånger i veckan?? 4-5 gånger om dagen!

zoegas,

Jag har aldrig påstått att det är något sjukt med mitt liv. Åtminstone inte i denna tråd, däremot så tycker jag att det är en jävla skillnad på min pojkvän när det är jobb vs. ledigt. Jobbdagar så går han upp ur sängen klockan 04:15 (ni läste rätt!!) för att hinna med power-walk, dusch, frukost, fixa något märkligt med bilen och sen åka till jobbet för att hinna vara där minst en halvtimma innan han börjar egentligen. Som att det skulle gå nöd på oss annars... 8O

Nu är det sängliggande och naket och äcklig jävla snabbmat som gäller. Att kalla det manligt tycker jag är väldigt märkligt. Blir man mindre man bara för att man gärna ser att man åtminstone har på sig en morgonrock/pyjamas/one-piece eller vad som helst?

Det är knappast så att jag inte kan/orkar agera vaktmästare hemma hos min mor, däremot så känner jag att jag gärna undviker det bara för att det är så billigt med hushållsnära tjänster numer. Min pojkvän/jag ska väl inte vara hennes privata vaktmästare, dessutom är det väl inte så svårt att skruva i en glödlampa?

Att jag blivit skadad av psykiatrin är jag jävligt medveten om. Fast det innebär definitivt inte att jag glömt av vad normalt liv är.

Har du sex så mycket verkligen? Eller önskar du att du hade det? <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) --> Jag vet att jag har mycket annat att göra!