I dag var det som vanligt innebandy med mitt "jobb". Jag och en annan man, vi kan kalla honom Hubert, valde istället att ta en promenad. Gymnastikhallen ligger i ett komplex helt nära Vrinnevisjukhuset så vår vanliga promenad sträckte sig runt hela området.
Snart nog närmade vi oss psykiatrin, belägen på baksidan av sjukhuset. Tydligen tyckte arkitekterna och kommunen att man skulle ha det lite undanskymt. Jag började känna mig knäsvag. Här har jag vallats runt av personalen, här har jag sugit på ciggisar för glatta livet.
Av en slump kom vi fram till psykiatri-entrén samtidigt som beroendeenheten hade sin schemalagda rast. Hur visste jag det då, kanske någon undrar? Jo, det var en hop rödmosiga spillror till människor. En alkis är en alkis, är en alkis, är en alkis.
Jag dristade mig till att lyfta på huvudet och fann mig stirrandes in i Norrköpings Dachau. Lokalerna Gud glömde. Jag kände en rysning utefter ryggraden. Aldrig att jag sätter min fot där igen.
När Hubert och jag passerade PIVA bubblade det inom mig. Tänk att jag hasat omkring därinne, att jag varit inlåst så pass mycket. Jag fick till och med fira 40-årsdagen inlagd. Nu är jag på utsidan och där för att stanna. Vem behöver psykiatrin? Inte jag, i alla fall. En annan är ju tillfrisknad. Fan tro't.
