Om dödshjälp fanns

Ja, jag minns min barndom. Längtar inte tillbaka.

Du är inte dum, someone, du är en kämpe.

Själva barndommen är inte mycket postiivt att minnas. Men de här minnena man har åren före man fick neuroleptika är guld värda att minnas. Det har varit sköna flashbacks när man kommer in i det känslospektrat så man minns det.

Jag minns min barndom med glädje. Inga stora bekymmer och lek mest hela tiden. Totalt motsatt mot hur det är idag.

Jag vill dö nu, men när jag väl står inför fullbordandet kanske jag ångrar mig. Lika bra att dödshjälp inte finns då, eller?

Man dör tidsnog ändå. Lika bra att vänta ett tag