Att va magisk

Hej!

Har länge funderat på att formulera problemen med att va schizotyp men det har dröjt..

Man ser allt med magiska ögon.. Vid varje hörn väntar universums olika tecken.. Ser en kråka, känns som jag kan kommunicera med dem på en djurisk undermedveten nivå.. Ser ett löv falla och känner tillhörighet med det.

Ser en människa och det känns som man ser en magisk varelse, man tittar på dem med den där lyriska blicken. Den där blicken som människor tror man är endera väldigt konstig eller väldigt begåvad. Oftast försöker folk bli mer inåtriktade. Men hur de än anstränger sig når de aldrig det sinnestillståndet. Ja är liksom såhär och det går inte att ändra, jag mår bara väldigt dåligt om man försöker.

Känner mig ibland ensam, som om det är en osynlig glasvägg mellan mig och folk. Som om vi är så annorlunda.

Det är som att man alltid gömmer sig i sin lilla värld och är inte direkt rädd för att se verkligheten och vara helt extrovert utan om man är det blir man bara uttråkad och mår dåligt. Skönare och roligare i sin magiska värld.

På så sätt känns det som om jag och "normala" är i olika världar. De ser verkligheten, vad folk säger och säger inte, va de menar undermedvetet. Själv ser jag så otroligt mycket. Som om man är i en gigantisk värld där allt händer. Känner mig levande och potent.

Kanske är det den ständiga oron att glömma allt detta som gör att man undviker att umgås för mycket med folk även fast man behöver det! Då kommer man ner på jorden och inser att man varken är bättre eller sämre än andra och att man är hyffsat normal. Det mår jag bra av!

Med denna personlighetsstörning får man tugga antipsykotika och va social och hoppas man inte utvecklar schizofreni som vi kan göra i värsta fall.

Största problemet är avskyn för människor samtidigt som man behöver människor för att inte bli knäpp. Antipsykotika har hjälpt mig bli mycket mer social och skapat ett större behov för människor.

Ständiga paranoian kan också vara lite jobbig i början. När man tror morsan försöker döda en etc.. Men när man inser att det är en del av problematiken så är det lättare att hantera det. Antipsykotikan hjälper här också.

Efter en längre tids socialt umgänge blir jag också deprimerad och obehagad.

Hoppas läsningen va intressant :rolleyes:

Intressant.... det allra jobbigaste tycker jag är apatin, svårigheten att känna gemenskap och misstänksamheten gentemot andra.

Jag var inte misstänksam förr, men jag har blivit mer på min vakt nu, efter relationer där en partner går in och försöker kontrollera hela ens värld, och snokar, river i ens allra innersta papper, pärmar, katalogiserar en, snokar i datorn, kontrollerar mig och allt jag är och gör och har gjort... öööööverallt, snokigt och nyfiket och går över andras gränser där. Integritetskränkning så det visslar om det. Denna erfarenhet, har gjort mig på min vakt numera... jag släpper inte in gränslösa i mitt liv längre, som missbrukar mig... såå, allt ger ju ringar på vattnet, sina egna dåliga erfarenheter osv. Trist men sant... Själv undrade jag bara, varför har inte personen ett eget liv, och egna intressen för?? 8O Måste den snoka i mig o mitt istället 8O 8O jag förstår inte beteendet... jag är inte sån själv. Att snoka i andras liv det blir man knappast lyckligare av, tvärtom...

Vill ge min egen syn på ditt inlägg... tack för läsningen förresten :lol:

Krille skrev: Hej!

Har länge funderat på att formulera problemen med att va schizotyp men det har dröjt..

Själv har jag fått diagnosen adhd, icke-verbal (lär mig inget av att lyssna eller läsa) ordblind, sömnrubbning, dyslexi... jag lär mig av att titta, och göra... praktiker. De erbjöd mig amfetamin, men jag tackade nej

Man ser allt med magiska ögon.. Vid varje hörn väntar universums olika tecken.. Ser en kråka, känns som jag kan kommunicera med dem på en djurisk undermedveten nivå.. Ser ett löv falla och känner tillhörighet med det.

Såå, känner jag också.. har hört att "Djurkommunikatör" är ett yrke som blivit på tapeten och tagit form lite mera, jag har lätt för att förstå djuren (det har inte alla)... älskar även naturen, känner tillhörighet i den, och anser att det är naturligt själv... vi är ju en del av altet, men många hinner inte notera något, de rusar genom livet i 180 knyck bara, då ser man inget heller.

Ser en människa och det känns som man ser en magisk varelse, man tittar på dem med den där lyriska blicken. Den där blicken som människor tror man är endera väldigt konstig eller väldigt begåvad.

Eftersom jag hör dåligt själv, pga ordblindheten, så tittar jag väldigt mycket och intensivt när jag lyssnar, jag läser nästan på läppar, och måste se mera mimik osv för att SE vad som sägs... detta, att jag tittar mycket, har flera påtalat för mig, som att -Det känns som att du ser rakt igenom mig... (och det är nog så, jag synar, ser en lögn osv, blir bara less när jag ser att andra ljuger) Men flera har påtalat att dom blir nervösa av mig när vi samtalar, men vad ska jag göra åt det? Blunda?? Det går ju inte... Det enda jag kan göra, är att säga att jag måste SE vad som sägs för att lyssna... många gånger fastnar blickarna också, att andra har svårt att slita blicken, bryta, jag fryser deras blick, det kan bli jobbigt, men jag skrattar åt det, det är som det är

Oftast försöker folk bli mer inåtriktade. Men hur de än anstränger sig når de aldrig det sinnestillståndet. Ja är liksom såhär och det går inte att ändra, jag mår bara väldigt dåligt om man försöker.

Samma, jag mår bra om jag får vara som jag är, dåligt mår jag när man försöker att ändra på mig, för det vill jag inte heller... andra får ta mig så som jag är, och kan dom inte det, så är det bara gå. Jag accepterar ju andra som dom är, och vill ju ha det i retur då också...


Känner mig ibland ensam, som om det är en osynlig glasvägg mellan mig och folk. Som om vi är så annorlunda.

Ensamhetskänslor kan komma ibland... fast vi inte är ensamma meen på ett sätt är man ensam, känner så iallafall ibland... men vi föds ensamma, och vi dör ensamma, så denna ensamhetskänsla, när vi väl accepterar den att den finns, och att vi kan vara i den och ändå trivas, så tycker jag att allt har blivit bättre...

Det är som att man alltid gömmer sig i sin lilla värld och är inte direkt rädd för att se verkligheten och vara helt extrovert utan om man är det blir man bara uttråkad och mår dåligt. Skönare och roligare i sin magiska värld.

PRECIS... jag väljer, och jag vill inte, vara i den vanliga världen jämnt. Jag har faktist roligare i min egen värld... min egen vrå... jag skrattar, ser och hör och har fullt upp i den världen... och det är den världen, som jag målar och sätter på duken... konstnär. Däremot så kan jag komma på mig själv med att gå och prata högt för mig själv HAHA! Och detta, mitt i en affär dessutom... jag tänker högt... ja vad ska jag göra, jag är disträ, glömsk, glömde bort att jag var i affären, och gick o tänkte i min egen värld... ungefär så är jag. jag skrattar åt mig själv hur jag är, jag kan inte göra på annat sätt... glömmer också bort att betala bensinen på bensinmacken, bara kör därifrån... (nu har jag sagt till på macken, att dom får ta o påminna mig om detta :lol: :lol: för jag vill inte vara en smitare, jag är glömsk sa jag... -Jaaa, vem är inte det sa dom då och skrattade gott och igenkännande) meeen, jag är extrem...

På så sätt känns det som om jag och "normala" är i olika världar. De ser verkligheten, vad folk säger och säger inte, va de menar undermedvetet. Själv ser jag så otroligt mycket. Som om man är i en gigantisk värld där allt händer. Känner mig levande och potent.

(Enligt läkarna, som satte min diagnos, så sa dom, att adhd är att jag tar in ALLT... jag har inga filter, är inte avtrubbad typ... jag tar in alla och allt omkring mig... grym intuition... såå, att koppla bort mig själv, och försätta mig i min bubbla osv, det är för mig mitt eget sätt att hantera min egen adhd, för man kan ju inte orka gå runt och ta in allt och alla heeeela tiden, enormt uttröttande... man måste ju koppla av också... och det gör jag i min bubbla.

Kanske är det den ständiga oron att glömma allt detta som gör att man undviker att umgås för mycket med folk även fast man behöver det! Då kommer man ner på jorden och inser att man varken är bättre eller sämre än andra och att man är hyffsat normal. Det mår jag bra av!

Visst, alla behöver vi varandra... men det som tröttar ut mig, det är verbalt, talet.. att jag måste anstränga mig till max, för att ens orka lyssna vad som sägs, jag får sömnrubbning och blir övertrött av att koncentrera mig så pass mycket... sover i koma efter att jag umgåtts och behövt lyssna... idag väljer jag istället konstnärer, kommunikation i bilder... eller musiker, kommunikation i toner... eller dans, kommunikation i rörelse... eller skrift, dator, skriva med andra... så att jag slipper belasta min ordblindhet, att lyssna, hörseln för mycket...

Med denna personlighetsstörning får man tugga antipsykotika och va social och hoppas man inte utvecklar schizofreni som vi kan göra i värsta fall.

Största problemet är avskyn för människor samtidigt som man behöver människor för att inte bli knäpp. Antipsykotika har hjälpt mig bli mycket mer social och skapat ett större behov för människor.

Ständiga paranoian kan också vara lite jobbig i början. När man tror morsan försöker döda en etc.. Men när man inser att det är en del av problematiken så är det lättare att hantera det. Antipsykotikan hjälper här också.

(jag har med föräldrarna tyckt, att dom tog aldrig ansvar för mig, och detta i sig, det har ju satt sina egna spår, ärr och taggar, mot den det berör, inte andra oskyldiga) föräldrar ska gå i täten, framför sina barn, INTE bakom ett barn, som får ta smällarna och törnarna!!

Efter en längre tids socialt umgänge blir jag också deprimerad och obehagad.

Det blir jag inte när jag umgås med konstnärer, musiker, kulturfolk, vi har samma kommunikationssätt... så med dom känner jag inte så...

Hoppas läsningen va intressant :rolleyes:

"Lika barn leka bäst" säger dom... apatin känner jag med dom jag inte har något gemensamt med... Gemenskap känner jag med likasinnade och samma kommunikationssätt... för det är inte verbalt för mig.

Coconut skrev: Intressant.... det allra jobbigaste tycker jag är apatin, svårigheten att känna gemenskap och misstänksamheten gentemot andra.

Intresse finnes! "Hoppas läsningen va intressant" :lol: