min bror har en viss typ av schizophreni/psykos

hej, jag är ny här, jag blev glad när jag såg att det fanns en sida om det här på svenska och att andra människor har liknande problem som jag som anhörig och människor som lever med detta. och ett ställe där man kan dela med sig erfarenheter och kanske ge stöd åt varandra.

Jag vet inte varför det tog så långt tid för mig att söka på internet om Schizophreni och andra psykotiska sjukdomar, men till slut har jag kommit hit, kanske för att jag inte riktigt visste att min bror hade den sjukdomen.

I min familj har vi inte fått information av läkarna att min bror hade en typ av schizophreni/ psykos och min bror har lidigt i hela vår familj i över 15 år.
Ibland blir jag så förbannad på psykvården att dom inte gör nåt. Fast vi frågat var det var fel på vår bror så sa dom aldrig riktigt och dom gav oss inget stöd. Fast allt är väl inte deras fel, men det är bara så jag känner och hela min familj, och vi är 8 barn i familjen.

Min bror är gift och har 2 barn vid åldrarna 7 och 10 och han har fått äta medicin i över 14 år.

Vårt problem i familjen är att vi ständigt får uppleva rädsla och chock och förtvivlan osv varje gång vår bror känner att han vill sluta med sin medicin. Han tycker att han mår bra och förstår inte att han inte kan sluta med sin medicin.

Efter några dagar blir han allt mer isolerad, kastar mobilen ( för han ser det som något skadligt eller att han blir rädd för att han kanske hör röster eller nåt ) , vill inte ha kontakt med någon, känner att alla är emot honom och vill honom illa för att han ska ta medicinen, han sparar skägg .

Han försöker manipulera oss att han har blivit frisk och behöver inte ta medicin, han säger att medicin är ett gift som han får i sig och att läkarna har fel.
Det är svårt att inte tycka som han för att vi älskar vår bror och vill att han ska bli frisk och kanske han kan bli fri från medicin. ( haldol)

Efter ett tag börjar han bete sig mer och mer andlig och pratar om gud och Jesus hela tiden. Han vill att vi ska följa med honom på den väg som han kallar jesuväg.

Det är inget fel att tro på gud men vi alla märker att något är på tok.

När han har kommit till det sjuka stadiet, så säger han att han är guds sändebud och kallar sig för Jesus. Han blir aggressiv när vi säger till honom att han behöver vård och inget vi säger påverkar honom.
Vi försöker att prata med honom lugnt och sansat men inget hjälper.
Han har kallat oss för djävulen och skriker ute ord om Jesus osv.

Det är obehagligt och skrämmande att se sin bror så här svårt att beskriva men kanske jag kan berätta mer om det.

Det slutar alltid med att vi ringer polisen och dom tvångsvårdar honom.
Men processen för att få honom in till vård och alla samtal med vårdpersonal inom psykosteam och polis förvärrar hela situationen och man känner att man bara vill rymma ifrån allt, men tyvärr kan man inte rymma ifrån det.
Det är väldigt få som har kunskap om det här sjukdomen i vården och min familj får ständigt förklara samma historia om och om igen för att dom ska förstå att han måste tvångsvårdas.
Dom säger att han inte kan tvingas till vård för att han inte skadat någon. Det verkar som om psykvården väntar på att man ska döda någon för att dom ska agera.
Min bror läggs in på vård , men där säger han att han ska ta sin medicin, vilket han manipulerar läkarna till. Dom tror honom och efter några timmar släpps min bror.
Då när han kommer hem försöker hans fru ge honom medicin, då säger han att han inte är sjuk och vill inte ta medicin.

Då blir det jobbigt för oss anhöriga igen och vi får ringa hit och dit och förklara samma historia , att vår bror är sjuk och måste tvångsvårdas.

det finns mycket att berätta om min brors situation men det jag vet är att mycket information behövs om det här och hela min familj har levt i oro och rädsla och i sorg varje gång det händer eller när det ska hända igen.

Min bror blev tvångsvårdad förr igår och han mår redan bra, och varje gång han har tagit medicinen så blir han helt " normal" och säger förlåt och sen känns allt bättre igen.

Men jag känner att jag vill göra nåt , förändra psykvården och lagarna. Det finns så mycket jag undrar över, men det är tur att man ett ställe där man kan ge ut sin historia och där kanske andra har upplevt det jag har upplevt.

Tack för att ni läste min text
Och sen vill jag säga att det oerhört starkt av er som har en den här sjukdomen och kan prata om det och att ni har insikt. Ni ger så mycket för oss som inte vet nåt om den här sjukdomen och att det finns ett hopp att min bror oxå får insikt på sig själv.

Tack igen

Hej bigheart! Jag själv har hela tiden sedan jag insjuknade haft sjukdomsinsikt. Men jag förstår din bror och faktum är att en världsreligon blev till genom Jesus, vars egna anhöriga trodde att han var psykiskt sjuk.

Det står i Markus evangelium i tredje kapitlet någonstans vid 20-21 versen. Att Jesu moder och hans bröder gingo för att taga honom till vara för de trodde han var från sina sinnen.

Jag kan också förstå dig, men tänk på att han tror att han hör Guds röst.
Vem som har rätt är inte alltid lätt att se, men sjukdom blir det när människan tappar fotfästet och tror någonting helt uppåt väggarna.

Men det är svårt att generalisera vad som är från ovan och vad som är sjukt.

Jag vill i allafall tacka dig för att du har empati med din bror, för han behöver allt stöd han kan få.

Jag vill ge dig en sida med länkar där du kan gå in och titta på hur andra anhöriga ser på sjukdomen.

www.viska.se/index.php/laenkar/30-familjen

Det är ganska vanligt att folk avbryter medicineringen. Ungefär 50 % av alla som får medicin (mot alla sjukdomar) avbryter sin medicinering. Ofta görs ingenting åt det, men inom psykiatrin är man alertare.

Ungefär 30 % av de med schizofreni får antipsykotika i depåinjektioner och då kan man inte avsluta medicineringen på samma sätt, som tabletter. Andra får ta sin medicin på en mottagning för att man skall ha kontroll.

Din bror fick Haldol. Jag har läst att de som får nyare antipsykotika är mer benägna att ta sin medicin. Därför är nya antipsykotika lite bättre än gamla.
Det kunde ju vara ett alternativ att pröva kanske.

Ni skulle ju också kunna försöka övertala er bror, när han mår bra att övergå till depåinjektioner, för då skulle nog detta problem minska något gissar jag.

Bigheart! Det är något fel där såg jag men en adress har jag den heter bredvid och kommer här.
www.bredvid.tk/

hej det låter jätte tråkigt det där. Men har ni någon gång försökt att lyssna, o tro på det han säger? Det kan vara svårt men det kanske kan leda till hans eget uppvaknande eller något annat bra.

mvh P-kula

tack för era svar, jag känner en lättnad, det är första gången jag pratar om det här och det här har suttit i mig i över 15 år.

Jag har mått mycket dåligt och äter nu antidepressiv medicin som heter Zoloft, det har gått en månad nu, och jag har provat Efexor och några andra mediciner men det känns fortfarande inte bra.

Min situation med min bror har fått mig att må så dåligt att jag sagt flera gånger tillmig själv att jag aldrig ska förlåta honom, varför han slutar med sin medicin. Men när han tvångsvårdas och tar medicin så blir han bra igen och jag lugnar ner mig och förlåter honom , kramar om honom och säger att jag älskar honom och att jag bara vill han väl och aldrig vill skada honom. Han vet att vi älskar honom och att vi i familjen stödjer honom. Vi har ställt upp för honom hela livet, det känns till och med att vi lever hans liv.

Idag gick jag till psyk- akuten för att hälsa på min bror och han grät och kramade om mig, jag undrar om han vet att han betett sig underligt?
känner han skam?
vad går runt i hans tankar?
jag försökte prata om det men han vill inte prata om det , han säger bara att han inte hör hemma här bland dårarna, min bror blir bra när han tagit medicinerna på 2 dagar. Han vill ut från psyket men läkarna har sagt att han ska vara kvar till 2 dagar till.

Jag tycker synd om honom, och jag känner att jag inte kan göra nåt för att få honom att förstå att han har denna sjukdom?
Varje gång det händer så försöker vi alla i familjen glömma bort allt och bara tänka positivt för att allt ska bli bra igen.

Jag älskar min bror och vill hjälpa honom men jag känner mig inte bra när jag vet att det kan hända igen. Men life goes on , som dom säger.

Jag själv har problem med ångest och depprission, jag har aldrig kännt mig accepterad för att jag är homosexuell och min bror vet inte det , för att han gillar inte dom , ändå accepterar jag han men han inte mig,sen är jag invandrare. Jag har svårt att få jobb och så fast jag är världens trevligaste och snyggaste , hahha skoja bara. Jag har dåligt självförtroende och jag tycker att jag är ful, fast jag har varit med skönhets tävlingar och är ibland reklam modell och dansar som go-go dansare.

Ja allt är upp och ner ibland, men för det mesta så försöker jag att förbättra mig, för jag har ett hopp

tack för att ni läst, stor kram på er , fast jag inte känner er och en liten puss hehe