jag undrar lite hur personer som har paranoida vanföreställningar har för relation till sina vänner. Jag upplever ett kaos så fort vänner av olika anledningar inte är tillgängliga, det sätter verkligen fart på mina tankar trots att jag får trilafon. Vet inte riktigt vad man ska göra åt det, hur hanterar ni liknande situtationer?
Jag får för mig att ingen vill ha med mig att göra. Att jag bara är en börda. Att de tom önskar att jag skulle ta livet av mig.
Jag har svårt att tolka vad andra egentligen mernar och om de vill ha kontakt med mig eller inte.Kan få för mig att alla bara hånar mig.
Samtidigt vet jag inte hur jag skulle klara mig utan de få vänner jag har, men det känns som de kommer längre och längre i från mig. Eller att det är jag som försvinner mer och mer från dem, från livet in i sjukdomen. Det är smärtsamt. De nya vänner jag fått på senaste tiden har mest varit andra som mår dåligt. Och det är lätt att man drar ned varandra. Och om man mår dåligt är det inte säkert att de kan ställa upp för de har nog med sitt eget mående. Så utan de få friska vänner jag har vet jag inte hur jag skulle klarat mig. De har räddat mig tillbaka till livet.
När jag var mindre så hade jag några vänner, men nu förtiden har jag inga alls-trist , man kan ju få vänner om man går någon utbildning-, annars så saknar jag vänner.
Det är så ytligt ,bara folk som man umgås med då och då- trist.
Var får man tag i vänner?
