flisan skrev: Jag får för mig att ingen vill ha med mig att göra. Att jag bara är en börda. Att de tom önskar att jag skulle ta livet av mig.
Jag har svårt att tolka vad andra egentligen mernar och om de vill ha kontakt med mig eller inte.Kan få för mig att alla bara hånar mig.
Exakt så känner jag mig! Jag har en del vänner, en väldigt nära, men det behövs inte mycket - att telefonen inte ringer, att någon låter lite tveksam - så kommer tankarna igång att ingen vill ha med mig att göra, eller i värsta fall, att de vill mig illa. Jag har också känslan att folk snackar en massa skit bakom min rygg (detta hände mig faktiskt för en vecka sedan i en mycket kränkande situation) och jag söker också bekräftelser på att sådant är fallet.
När jag mår som sämst är hela universum emot mig; jag får tankar om demoner som sitter och brainstormar jävligheter ämnade för mig personligen. Att en ond makt styr mitt liv. Jag är medveten om att det inte kan vara så, men jag är heller inte säker på att det
inte kan vara så. Pust vad gör man? Vad gör ni för att återvända till verkligheten? Berätta!
Just nu, ja i princip hela sommaren har varit en mardröm, jag vet inte hur jag ska ta mig ur det hela. Känns som jag sitter på kanten till en avgrund utan möjlighet att ta mig därifrån. Ångesten gnager sönder mig; jag ger mig ut och motionerar när det är som värst, då lägger det sig en aning.
