Förhållande till släktingar

De vill bara allt väl och vill att man ska må bra och vara som förut.
Blir besvikna på att man bara misslyckas och kan även säga det till en. Som om det inte var nog redan.
De tycker liksom att man ska skärpa till sig , rycka upp sig, växa upp, sluta strula, börja ta ansvar.
Ungefär som det inte var vad man själv ville, som att man valt detta för att det är så kul.
Min farmor är sådan. Hon är 85 år och vid full hälsa (i princip), har levt ett bra liv och hon kan inte förstå varför jag är så svår och strulig och bara gör alla besvikna. Hon påpekar hur mycket mina föräldrar har gjort för mig och vad dåligt de mår av att jag mår dåligt. Hon har även sagt att min ohälsa måste komma från min mammas sida. Att hon alltid tyckt att mamma varit svår och min mormor också när hon levde. Hon har antytt att hon velat att pappa hade gift sig med någon annan. Men då hade ju inte jag funnits!!! Vad ska jag säga åt det?? Jag sitter alltid bara snällt och lyssnar förstående på henne fast det skär som knivar inuti.
Min bror bor på annan ort och nu hade farmor varit och hälsat på och framförde att han var sååå ledsen att mamma och pappa aldrig kom och hälsade på honom. De tycker själva att de har svårt att ta sig loss, de har så mycket djur. Frågan var inte alls om jag skulle följa med, fast jag inte varit hos min bror på länge och praktiskt taget bett honom att få komma dit. Men han är så "upptagen". Med flickvän, läkaryrke, husköp, resor till Sydafrika, Australien, fester, middagar osv osv.
Min farmor hade iaf kommit på att jag kunde väl vakta alla mina föräldrars djur en helg så de kunde åka. De har katter, hund, höns, får, hästar, Så det är mycket jobb.
Det är klart att jag vill ställa upp. Men jag mår så j-la dåligt just nu, börjar få psykotisk ångest och få självdestruktiva impulser.
Jag vill inte vara ett enda stort misslyckande, jag vill också kunna hjälpa till. Men om jag tänker på att ensam med min gamla farmor ta hand om mina föräldrars hus och alla deras djur på landet, utan att kunna åka någonstans, utom hjälp inom räckhåll. Så bryter jag nästan ihop. Jag brukar alltid försöka hålla skenet uppe för min farmor, men jag förstår inte hur jag ska kunna göra det en hel helg. Och hur jag ska kunna ta hand om alla djur, jag kommer ju knappt ihåg att äta själv. Och om jag inte skulle klara det skulle jag bli så otroligt besviken på mig själv. Det bränner ju lite inombords också att de ska åka till min bror, men jag får inte följa med, för jag vet att de inte orkar med mig, de behöver en paus. Just nu känner jag bara för att dra en tjock filt över mig och aldrig stiga upp igen. Men jag vet att jag måste fortsätta kämpa, jag får inte ge upp för en sån här grej. Jag måste ta mig samman.

detta blev ett långt inlägg...

Det låter som om du har en lite korkad farmor tycker jag. Så säger man bara inte. Tänk om det var så lätt att man bara kunde välja bort att man mår dåligt.
Sen tycker jag inte att du skall göra något som du inte själv vill. Försök göra något för din egen skull istället.
Sen vill jag bara säga att härinne på viska är det ingen som ser dig som något misslyckande, inte jag i alla fall.

mvh Fredrik

Tack. Det var snällt sagt.

Det blir bara för mycket ibland.
Jag vet att jag måste göra vad som känns bäst för mig. Jag har bara så svårt att säga nej. Jag tar emot och tar emot och sedan skriker jag rakt ut. Det är inte bra.
På något sätt blir jag alltid den som får lyssna på andras elände, det har alltid varit så. Jag får lyssna och lyssna och lyssna. Jag är som en skål som andra kan hälla över sitt jobbiga i.
Jag är vek och hård på samma gång, vill inte ha konflikter.
Jag kan liksom inte försvara mig. Jag bara tar emot och blir ledsen, sedan tar jag ut ilskan på mig själv. Går i väg och gråter....
Men jag ska försöka att inte ta åt mig så mycket.

-

Min syster har antagligen oroat sig för mig
mycket mer än jag förstått.
Samtidigt har hon nog svårt att förstå när
jag mår bättre.
Hon blir jätterädd när jag beter mig litet udda.
T.ex. om jag säger något som är tecken på
paranoja.
Släktingar kanske sörjer mer än de visar över
att man inte varit helt psykiskt fungerande.

Jag tycker inte att du skall ta hand om dina föräldrars djur om du känner att du inte klarar av det. Kan inte din bror och hans familj åka och hälsa på dina föräldrar istället för då slipper man problemet med djurpassningen.

Jag tycker att din farmor är ute på fel spår när hon skuldbelägger dig. Du har säkert ingen skuld för att du mår dåligt. Det är dessutom säkert inte 100 % klart med ärftligheten var den kommer ifrån egentligen och alla psykiska besvär är inte heller ärftliga t.ex. för schizofreni är det bara 40 % av fallen där den förekommer i släkten.