Oro för vänner

Hej
Det är så väldigt jobbigt och tröttande att oroa sig för vänner som mår dåligt. Jag föstår inte hur man ska orka. Jag blir orolig när vissa personer inte hör av sig på länge, jag försöker då kontakta dem på olika sätt. Men inser till slut att de kanske inte orkar med kontakt just då och jag vill inte pressa mig på utan försöker ta ett steg tillbaka. Men det är så jobbigt att gå med oroa sig och inte veta vad man ska göra. Jag har flera vänner som mår dåligt och jag försöker gör allt jag kan för dem. Vad mer kan man göra?
Men ibland är oron för andra värre än oron för en själv.
Det gör ont att tappa kontakten med människor. Jag har tappat kontakten med många, antingen pga av att de inte orkat med min sjukdom eller pga av att de själva mått dåligt och inte orkat ha kontakt. Jag upplever mig ofta som den som alltid tar initiativ. Men jag vill inte vara efterhängsen.
Men jag har några riktiga vänner som hör av sig oavsett vad. Men de är inte många.
Hur klarar ni andra er?
Jag är rädd för att snart inte ha några vänner kvar, fast jag med alla medel försöker undvika detta. men jag orkar inte hänga med i de"friskas" värld och med de sjuka blir relationen ofta obalanserad.
Min erfarenhet av vänskap med andra som mår dåligt är att den blir instabil och bräcklig och det är inte så säkert att den andra personer orka vara till så mycket stöd när man behöver det som mest.
Jag vet själv att jag är "ojämn" i min kontakt med andra, ibland hör jag av mig väldigt mycket, ibland inte alls. Jag kan ibland ta avstånd från en del . Jag vill inte vara så, men det blir så.

Vänner är viktigt, synd att man inte har några.

Ja, det är viktigt att hålla kontakten med sina vänner. Tråkigt när det spårar ur, blir konflikter eller rinner ut i sanden och man glider ifrån varandra.

Själv har jag några få nära vänner, några nya bekantskaper och gamla som faller ifrån. Många vänner bor långt bort. Viktigast är att jag har min man och min mamma och pappa och mina systrar med respektive familjer, men som sagt, tråkigt att vi inte alla bor litet närmre varandra.

Grannar och arbetskamrater får man inte heller glöma, även om det mest är bekantskaper och man kan gnälla på varandra.

Men mannen är allt.

/Sofie

Tänker att när det gäller att finnas till för andra som är dåligt så känner jag igen det så väl. Man ger och ger, men får inget tillbaka. Lyssna är viktigt, men det är också viktigt att ta plats och skapa en dialog i kontakten, så att den som är dåligt inser att... ja, att den också får ge litet tillbaka. Bekräfta, uppmuntra, trösta, det är bra om man kan, men också känna sina egna gränser för hur mycket man orkar med. Om man blir för mycket terapeut till sin vän kan det hjälpa att påpeka att det faktiskt finns professionell hjälp att få också. Man kanske inte behöver berätta sina innersta hemligheter hela tiden. Kan också vara så att man behöver bara vara tillsammans och göra litet roliga saker, ta en promenad, gå på bio...

/Sofie

Har faktisk haft ganska många vänner, men när det blir tuffare tider så står man ofta kvar själv. Har också varit så att man själv inte pallat med när bekanta har fått det svårt, deras olycka har nästan drabbat mig dubbelt eller så är jag bara självupptagen? På senare tid har jag försökt vårda mina kontakter så gott det går, men jag har förstått att man är en rätt krävande individ att ha att göra med. Tur att man har några riktigt bra vänner som stöd när allt känns nattsvart, glömde även nämna att Viska ofta får mig på lite bättre humör och här är alla så vänliga.

Vänner är precis som Orvar skriver väldigt viktigt. Jag har lite kontakt med dom få vänner jag har kvar. Vi träffas sällan men pratar en del på telefon. Jag orkar helt enkelt inte ha med för mycket människor och göra när jag mår dåligt. Jag hade ett ganska stort kontaktnät när jag mådde bra. Nu har jag ungefär 20 % kvar. Dessa är dom som jag kallar för riktiga vänner som respekterar och accepterar mig oavsett om man är glad eller ledsen,stark som svag. Det är mest min sociala fobi och paranoia som gör att jag tycker det är jobbigt i sociala sammanhang särskilt i större grupper. Att umgås en och en går ganska bra.