Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Vi har känt varandra så länge ända sedan hon föddes kan man väl säga. Varit lång och lerham. Piff och Puff, bill och bull ja vad man nu vill kalla det.
Vi har alltid stått vid varandras sida. Alltid. När jag blev sjuk för några år sedan fanns hon där för mig.
Jag älskar henne så mycket men det är så jobbigt så tufft att se henne tyna bort, byta personlighet och sen tänka att vi kommer kanske aldrig få tillbaka det vi hade.
Hon kanske alltid behöver ha hjälp.
Hon säger så hemska saker, skriver så hemska saker. Om döden, om att hon ska döda, döda barn. Döda allt, döda alla som inte gör som hon säger.
Jag mår så fruktansvärt dåligt av det. Jag tror att vi anhöriga mår lika jävla dåligt som de som är sjuka. men våran smärta förringas. Vi måste vara starka för den sjukes skull.
Jag är alltid orolig, att hon ska ta livet av sig, hon har försökt så många gånger. Ibland kan jag inte låta bli att tänka att det kanske skulle vara bäst om hon lyckades. Bäst för henne, eftersom hon mår så dåligt och jag vet hur det är att må dåligt, men jag vet även att man kan bli bättre. men att varje dag höra ën djävul som maler i huvudet på en som säger hemska saker.
Hon ska ha permission nu i helgen, tredje övernattingspermissionen på 2 år. annars har hon bara varit inlåst med övervakning. Hon är lite sämre just nu, hör rösterna mycket, är paranoid ser ögon i väggarna men hon ser ju så mycket ifram emot att få sova över. Jag vet inte om hon berättat för läkaren nu hur hon mår. Jag måste vakta. Jag kan inte sova. Jag måste kolla henne så att hon inte tar livet av sig. Inga saker som man kan skada sig på.
Jag skäms över att jag är så trött, över att jag ibland inte vill träffa henne. För jag blir så dålig av det men jag härdar ut för någonstans bakom allt det sjuka finns ju min älskade vän. M
men vad ska jag göra?
hur gör Ni för att stå ut när det är som svårast?
hur gör ni för att orka se på när psykiatrin inte glr någonting mer än proppa i den man älskar en massa starka mediciner?
Och finns det hopp?
just nu känns det som om det inte finns något hopp. 2 år och under de två åren har hon haft LPT med minimala permissioner och oftast med två skötare. Hon blir bättre periodvis men rösten finns alltid där och man ser när hon hör rösten, hon blir mörk i ögonen och säger hemska saker. Om att döda och att dö.
jag orkar inte mer snart, bära på allt detta själv.
