..problemet är bara att livet inte vill räddas. Som storasyster är det så svårt att förstå, att dessutom vara halva Sverige bort gör ju inte förståelsen lättare. Men tanken på vad som hänt om mitt telefonsamtal kommit en halvtimme senare försöker jag skjuta bort. Nu är vi där igen, just nu på iva och från och med imorgon på psykakuten, igen.. Eller jag ska inte säga nått jag är ju långt bort, har aldrig behövt uppleva minnesbilder av att hitta henne livlös, eller se henne hjälplös, inlagd på psyket. De upplevelserna delas av två ickekommunicerande trötta frustrerade föräldrar. Frusterade på att ingen har en lösning, frustrerade på vården som inte fungerar. De kämpar från var sitt håll och trots att de båda snart inte orkar med mera, visar sig inga resultat. Efter en lugn period kan man tro att allt har stabiliserat sig, sen händer en sån här grej och allt börjar om. Hur gjorde jag själv när jag växte upp, och livet blev tufft? Kom ihåg för flera år sedan när vi pratade om den fega vägen ut, nu känns det som det är den enda du inriktar dig på. "Ni alla skulle må bättra då, ni skulle säkert sakna mig i början men slutligen skulle det ändå vara bäst för alla" Hur kan man resonera så? Helst av allt vill jag väl bara ropa: Skärpning! Ser du vad du gör! Förstår du vad du gör! Har ofta tänkt på den dag som vi (alla vi, inte minus en) kommer att pratat om denna tid i dåtidform, det känns fortfarande långt borta.
