Sen jag fick min lilla flicka vågar jag inte berätta för någon om mina problem och att jag mår dåligt. Jag är så lycklig över henne och så rädd att sjukvården ska tro att jag inte klarar att ta hand om min flicka. Därför berättar jag inget om mina mörka tankar och hur övermärktigt allt känns i bland. Vad ska jag göra?
Jag tror inte du kan göra så mycket.
Skaffa dig en brevvän?
Det blir ju oliderligt och knappast meningsfull om du ska ha terapi med den ständiga nojan att förlora barnet.
Bättre då vara semi-frisk och sköta sig enligt boken så ingen märker ngt.
Kanske skriva här, anomymt om någon bekant elak skulle se?
örfilsord: dels mår man ju lite dåligt o dels har du ett ansvar.
men...det visste du väl redan.
Frågan är ju hur du får stöd utan att sätta krokben för dig själv.
Alla har det svårt ibland... tror det är viktigt att du inte känner dig ensam... det är härligt att ha barn... men svårt också...och det känns övermäktigt stundvis.... man gör så gott man kan och det får räcka...
Du är säkert en underbar mamma för din lilla dotter... försök att lita på det....
Det är inte fel att söka en terapi om du behöver det... har du råd kan du ju gå privat.... annars tror jag att vården har förståelse för att du behöver stöd även i föräldrarollen...
Jag gick i terapi medan min dotter var liten... det hjälpte att ha någon att bolla frågor om barnuppfostran med... och jag fick stöd för mitt eget mående...
Jag hade även en kontaktfamilj som gav mig avlastning en helg per månad... så att jag fick lite egen tid... det var bra.... och de kundeta hand om dotter de gånger jag mådde så dåligt att jag blev inlagd... tur att defanns där för jag kunde känna mig trygg med att hon hade det bra medan jag fick vård..
Det är ett stort arbete att ha barn... det viktigaste och roligaste man kan få i livet.... och också det svåraste... se till att du får det stöd du behöver....
Jag önskar dig all lycka i ditt föräldraskap... och i ditt mående... jag hoppas att du får må bra både för din och din dotters skull...
Men kom ihåg... om det sviktar för dig ibland vet att det också gör det för alla andra... känslorna är naturliga... man blir trött... man blir utmattad ibland... och behöver stöd och vila...
Jag vet att Nissegossen har fått gratis samtalsterapi via sjukhuskyrkan där han bor. Kanske du kan få någon samtalsterapi via kyrkan, vilket kan vara bra för de är säkert helt fristående från myndigheter och annat. Hoppas att det går bra för dig och ditt dotter.
