Det verkar som om jag äntligen har hittat rätt forum för mig att kunna läsa om folk med samma "problem" som jag (eller ja min mamma då) har. Så skönt att kunna läsa och känna igen sig! Och kanske nu även kan få bolla lite tankar med någon erfaren. Vore ju så skönt! Jag har en mamma som jag tror ( kan ju inte sätta någon "stämpel" på henne iom att jag inte är utbildad) har en psykos eller vad det kan kallas för. Jag har inte 100% koll ¨på hur hon haft det i tidigare liv, men jag vet att hon har (haft?) epilepsi och hon har haft polio. Men, efter att jag föddes så fick hon förmodligen (antar igen) en födelsepsykos eller vad det kallas för för efter det brakade det bara åt fel håll och hon bara vägrar att ta hand om mig så min duktiga far har tagit hand om jobb på mer än heltid samt två "barn"(mamma och mig). Jag blev omhändertagen en kort stund av min dagisfröken å fick bo där, men efter det har inget hänt. Mamma har aldrig jobbat, men hon har heller sällan velat veta av mig. Och det va ju en vanesak att alltid ha henne sittandes i soffan hemma medans jag va instängd på mitt rum eller , när jag blev äldre, ute hos hästarna på ridskolan eller ute med hundarna. Först nu man tänker på hur ensam man egentligen var. Fast det har bara blivit värr och värr för nu är hon helt galen och sätter upp lappar inne i köket, mot grannväggen, så att grannarna ska kunna läsa vad hon skriver om dem och vad hon tycker om dem. För de säger alltid en massa saker till henne när de är inne i sina lägenheter och de går in i päronens lägenhet (trots att pappa har fixat sjuttioelva lås för hennes skull) och hon gömmer sina skor för ananrs förstör grannarna dem och de lägger gift i hennes mat/bröd/medicinask osv. Det jag blir mer ledsen över nu för tiden är att hon säger att utlänningarna/utomjordingarna/Jehovas vittne mfl säger åt henne att hon inte får träffa varken mig eller min dotter och därför gör hon det inte. Hon går inte ett steg utanför lägenhetsdörren utan pappa för då snackas det mera skit från grannarna osv. Hon skäller på pappa för att han har ett sånt jobb som gör att hon måste vara utan honom några timamr per dag och jag fattar inte hur han har stått ut med henne i över 30 år.. Jag har ju kunnat flytta.. Men, vad händer om han en dag inte orkar? Och nu gör hon ingen mat/bakar bröd osv längre för andra lägger ju gift i det resp byter ut maten/brödet. Jag kan bli så ledsen över att höra allt så jag bara grinar ibland.
Har pratat med pappa lite om det, men det känns som om han inte klarar av att bryta denna "mur" som han byggt upp för att överleva.. Med rädsla för att inte orka vidare. Så jag brukar fråga lite ibland, men inte allt för mycket, länge eller ingående.. Och vi har försökt få henne att gå till en doktor för att ändra dosering/komma på nya piller som kan förbättra henne, men hon totalvägrar å säger att man inte kan lita på doktorer osv. Och pappa har börjat säga till henne att han inte tror på det hon säger (vi VET ju att hon omöjligt kan höra vad grannarna säger inne i deras lägenhet samt att de inte ens vet vem hon är så varför skulle de tala illa om henne osv), men jag vågar inte ställa henne mot väggen så. För det känns som om jag "överger" henne då. Hon tror ju så stenhårt på det hon säger. Att jag då ska påstå att hon ljuger skulle , vad jag tror, vända henne mot mig. Och hon är trots allt min mamma. Jag kan bli så ledsen på henne och ifråga sätta för mig själv varför hon lyssnar mer på sina röster än bryr sig om mig, men jag kan inte "överge" henne så..
Jag är bara rädd och undrar vart det ska sluta.. Hon är ju ingen fara för någon eller sig själv.. det är bara ledsamt att höra.. och jag känner mig så maktlös..
Tack för att jag fick skriva av mig..
alla är syns inte..
Författare till inlägg
