Isa-Alise,
Oj! Det här va ju så klockrent likt mig som det kunde bli!
Min dotter kan jag göra vad som helst för (inom rimliga gränser alltså) och det är för hennes skull jag itne isolerar mig totalt och förtfarande är relativt social. Utan henne hade jag inte brytt mig om jag va ensam eller inte.. Men, hon får mig att kämpa för att inte bli totalt anti mot alla.
Särbon älskar jag på ett sätt, men han vill ju bli sambo inom ett år och jag fasar för det.. får bara ont i magen.. Vill inte.. men, kanske måste.. för att man "ska" som "normal"..
Ja, mamma älskar jag oxå, men väljer att ha lite distans till henne.. Det kan gå flera dagar utan kontakt.. med pappa blir det däremot mer. Fast jag har ju ändå lite känslor för henne på så sätt iom att jag inte vill såra henne på något sätt.. vill inte överge henne.. Vill hjälpa, men vet ännu inte hur..