Ska jag ligga på?

När jag vill träffa mina två gamla arbetskamrater är det alltid jag som får ta initiativet, vad kan det bero på? Vill de inte veta av mig? Jag träffade dem i lördags och då verkade allt bra mellan oss, fast han vi var hos var lite sur för att jag bjudit in mig och sedan ställt in besöket, det berättade den andra killen.

Det är snart dags för den så kallade Augustifesten i stan och då vill jag ta några öl i öltält. De andra två lät försiktigt positiva till att träffas, men man vet aldrig.

Vore det inte för att jag ringer den ena skulle vår vänskap rinna ut i sanden. Vill de inte veta av mig så vill jag veta det, även om det vore smärtsamt. Att hålla vänskap vid liv kan vara svårt. Ska jag fortsätta ligga på, eller acceptera ett liv med väldigt få riktiga vänner? Hur skulle du ha gjort?

Du får nog fortsätta att ringa dem.

Jag är inte världens mest sociala människa, men det är å andra sidan inte de andra två heller. Jag ska ta och ringa den ena och höra mig för om "Augustifesten" till helgen. Blir det inget firande går jag själv på stan och kollar in marknaden.

Man blir först intressant som människa kanske när man presterar ngt som man är bra på och tillhör ett coolt sammanhang! Sådant är samhället idag för att få vänner och bekanta på ett enklare sätt! Det är komplext!

Jag träffade 2 gamla barndoms/tonårsvänner på stan härom månaden, i våras kanske. Båda sa att de skulle ringa o vi skulle träffas, inte hört av nån av dom, en avtalade till o me tid men kom aldrig. När vi var vänner kunde ja ringa dem 100 gånger o de ringde kanske 1 gång.

Det är olika, en del får man ringa själv till för att uppehålla kontakten och andra
vill helst ringa själva.