Mina två vänner är de enda gamla arbetskamrater jag har kontakt med. Vi är vänsterhänta alla tre, om nu det har betydelse.
Den ena killen (född 52) kom från Samhall till mitt förra jobb 1991 och det dröjde inte länge innan vi började umgås privat. Han har problem med hörseln och jag tror att det gjorde att han hade svårt att hänga med i skolan. Han har blivit kallad förståndshandikappad, men det är han inte.
Den andra killen är ett år yngre än mig och är homosexuell. Han har aldrig haft en fast partner och jag tror att han liksom jag längtar efter kärleken. Att vara homosexuell i en liten stad måste vara svårt.
Tyvärr har han dåligt ölsinne, han dricker mycket och fort och blir väldigt högröstad. Nu har han legat lågt med drickandet några år, förr när vi gick på puben blev han ofta utkastad.
Ibland har vi gått på lokal, ibland har vi spelat TV-spel och numera ser vi mest på film. Jag trivs i deras sällskap och vill förbli vän med dem. Får jag med mig dem på "Augustifesten" ska jag ta det lugnt med drickandet, jag har sett insidan av tillnyktringsenheten två gånger i år.
När jag har ringt den ena och frågat om jag får komma och hälsa på har han aldrig sagt nej. Som tack ska jag köpa honom en födelsedagspresent, då han fyller år i augusti. Vänner som dem växer inte på trän.
