Mins föräldrar är knappt 70 och väldigt viktiga för mig....de är de enda relationer som följt med mig genom livet och jag har jobbat hårt för att få dessa relationer att bli bra. Fasar för den dag då de försvinner då kommer jag vara sjukt ledsen och då är jag inte direkt en känslomänniska.
Jag är fortfarande sned på min mamma och hennes sida av släkten som såg till att jag blev tvångsinlagd/tvångsmedicinerad för egentligen ingenting våren 1990. Det blir svårt att förlåta! Kommer troligtvis inte att gå på deras begravning sen när dom dör i framtiden om dom nu dör före mig. De kastade mig ut för ättestupet eller satte mig i koncentrationsläger som är i princip samma sak som mentalsjukhuset på den tiden på ett sätt fast jag var ung när jag var 18 år gammal.
Min pappa dog för några år sen. Saknar honom så mycke, han var världens snällaste. Min mamma lever, men hon vill inte veta av mig, så jag struntar i henne
Berätta gärna mer ingående om symptomen. Befriade interner från koncentrationsläger fick man väl inte ge hur mycket mat som helst, det tror jag kan ha varit farligt.
