Min familj är i grunden snälla allihop men de förstår inte en fläck av vad jag måste gå igenom när jag är dålig. Jag måste klara mig själv och därför skulle sjukhus på sätt och vis vara bättre just nu. Jag får inte i mig ordentligt att äta. När jag var och eldade mitt hus har de andra ätit lunch men för mig fanns bara tomma kastruller kvar. Det luktar illa här, om det är katt- eller barnskit vet jag inte.
Min familj märkte ju att jag inte mådde bra i 17 18 årsåldern....jag gick upp 20 kg i vikt på kort tid och hoppade av gymnasiet. När ja? var i 30 årsåldern blev jag inlagd och skär mig i en arm....de märkte ju men visste väl inte vad de skulle göra.
Minns knappt. Jag fick snabbt psykos och trodde massor av konstigheter. Trodde jag hade kontakt med andar och grejer. Det var rätt otäckt. Först tog jag kontakt med min lillebror. Han fattade att något var fel och körde till mina föräldrar. Sen blev det direkt till psyket. Ingen av oss hade någon direkt kunskap om psykoser, så ingen visste vad hade hänt.
Min kompis ringde avdelningen och sökte mig, tror det var senaste inläggningen i februari/mars. Han chansade. En sjukskötare kom med en lapp med hans telefonnummer, så de sa inte till honom att jag var inlagd, men inte heller att jag inte var det.
wasp skrev: Läkaren på avd ringde min mamma och undrade om jag var välkommen hem, för nu skulle jag skrivas ut. Min mamma berättade det för mig åtskilliga år senare, han hade också sagt att han frågade för alla var tydligen inte välkomna hem igen..............
Varför går inte psykiatrin ut med att vi har dåliga föräldrar då? Överlag.
