Jag håller min pappa på långt avstånd då jag tror att han är psykopat och en riktig orm. Jag vet ju det för jag har hans gener och jag vet att vi tänker likadant. Skillnaden är att jag hatar vem jag är. Med åren har han blivit smartare och kan infiltrera hushåll längre, vilket han inte klarade när jag var barn. Min mamma sa en gång att han har en hjärn skada, vet inte riktigt vad hon menade med det. Han blir aggressiv över ingenting och fattar inte hur dåligt jag mår över att träffa honom, förstår inte varför för jag döljer det inte värst bra och det vill jag inte heller. Som tur var efter psyket hamnade jag på ett hem där jag får stanna och vila upp mig. När jag var på psyket och vi var ensamma på rummet så kallade han mig en liten fläck och blir den perfekta pappan när vi gick ut. Han vill att jag kommer över hela tiden men vill allt annat än det och tycker synd om den psykiskt svaga tjejen han bor med nu. Han är trött på att bo i husvagn och hade en tjej men var otrogen mot henne en kväll och valde den snyggare, smalare tjej som han var otrogen med.
