Min morbror är död

Det behövs en ritual för att avsluta ett liv, då släkt och vänner samlas.

Ja, jag tycker inte heller om begravningar (vem gör det överhuvudtaget?). Men kände att jag måste gå på min älskade morbrors begravning i.a.f. Började gråta när jag gick in i förväg o fotograferade... Samt grät jag under begravningsceremonin.



Nu har han fått frid i alla fall!

De dödsfall som berört mig mest är...

Einar, granne: 1994 - Hjärtinfarkt
Karl Otto, gammelmorfar: 1994 - Ålder (blev 99 år)
Ken, kollega: 2002 - Olycka, föll överbord på en färja (ingen begravning, kroppen har aldrig hittats)
Frasse, morfar: 2003 - Stroke
Heinrich, farfar: 2010 - Cancer
Markus, min svågers bror: 2010 - Självmord
Viktor, kompis: 2010 - Trafikolycka
Aloisia, farmor: 2011 - Alzheimers
Jonathan, kompis: 2012 - Överdos (var aldrig någon begravning, han var Jehovas Vittne)
Staffan, kollega: 2014 - Hjärtinfarkt
Mikael, morbror: 2019 - Självmord

Det användes alltså ett bårtäcke.

Min mamma var faktiskt med på en begravning hos Jehovas vittnen.

Det var en borgerlig begravning eftersom han hade gått ur svenska kyrkan. Men en motsvarande (tror det var en socionom) präst höll i ceremonin. Samt hans nya kvinna var ju faktiskt en riktig präst, o hon gav den heliga välsignelsen som uppskattades av de flesta, men en del blev irriterande (ja, det är bråk i släkten)...

Bara gamla har dött i min släkt vad jag vet. Förutom nyfödda tvillingar, de överlevde inte. Av de i min ålder är det många självmord. Närmsta är en som sköt sig i lumpen. Jag hade fältprästen efter mig resten av dagen...

En klasskamrat dog i hjärntumör, när hon var 14 år. När jag gick på en internatskola var det tre av eleverna som dog i en bilolycka. Rektorn kom till rummet och berättade det på morgonen.