Hejsan
Jag har sån fruktansvärd ångest över detta som jag ska dela med mig nu och det gör ont i mig att jah tänker på detta viset ibland. Jag vet att jag förmodligen inte är ensam om det och att jag inte borde må dåligt över att jag har sånahär tankar men jag mår väldigt dåligt av det....
För tre år sedan insjuknade min barndomsvän och bästa väninna i en psykos idag har hon en massa olika diagnoser. paranoid schizofreni, ångestsyndrom, personlighetsstörning UNS och ja jag vet inte vad mer dom har hittat på. Hon har sedan tre år tillbaka varit tvångsintagen.
Hon mår verkligen jättedåligt och jag försöker finnas för henne, i början gjorde jag allt, hälsade på ofta, tryckte på för att hon skulle få vård men inget hände och har fortfarande inte gjort hon bara lullar runt blir nerdrogad får ingenh samtalsterapi eller någon annan behandling än medicin och det är jobbigt att se henne så himla dålig precis hela tiden.
Jag får ångest bara jag tänker på att hälsa på henne och se hur dåligt hon mår.
Hon sakdar sig själv, försöker ta livet av sig då och då. Hör onda röster hela tiden och ser onda saker. Känner sig förföljd osv. Jag vill finnas för henne jag älskar ju henne så himla mycket, men ibland när det är som värst kan jag intge låta bli att tänka att hon skulle må bäst av att få frid av att faktiskt lyckas med sina föresatser att ta sitt liv. Jag hatar mig själv för att jag tänker så. vad är jag för vän som tänker så?
Till råga på allt har min lillebror träffat en tjej som visar tydliga tecken på att lida av en psykossjukdom och läkarna tror att det kan vara ungdomsschizofreni och kanske adhd, hon är krävande och det gör att både hon och min lillebror vänder sig till mig för att få hjälp och det är svårt. jag har vart med dom på akuten verkligen försökt när hon gjort sig illa men jag orkar inte. Jag får bara skit från henne hela tiden ena dagen är jag guld värd andra dagen ber hon mig dra åt helvete och att j ag har en för nära relation med min bror. Då blir min bror ledsen och hon ber om ursäkt men sen är det samma visa igen. jag försöker ju.
Detta suger all min energi.. Och det är jobbigt för jag själv har också en diagnos. emotionellt instabil personlighet och jag får ingen tid för mig själv och hantera mjina problem så det slutar alltid med att jag gör något destruktivt och sen får jag ångest....
Jag vet inte vad jag ska göra. jag orkar inte mer snart. Snart är det jag som ligger på akuten om jag inte lyckas reda ut allt.
skönt att få skriva av sig där ibland precis som jag kan tänka mig att det är för er här 