Min mamma

Hej!
Jag är en kille som är 27 år gammal och har genomlidit det ni nu går igenom. Jag vet precis hur det känns och vad det innebär att se sin mamma förvandlas till något man vet att hon inte är. Jag var 14 år gammal när min mamma blev sjuk. Vi bodde i en villa och pappa orkade inte vara kvar längre och de skilde sig. Min pappa har alkoholproblem så det jag fick välja på var att bo med pappa som var alkoholist eller mamma som var schizofren. Jag valde mamma. Jag minns hur jag i början gjorde allt för att tro på det hon sa. Tex var det alltid ngn i trädgården och hon ringde ofta polisen. Till slut var hon uppe på nätterna och pratade med sig själv. Hon gick ner massor i vikt och till slut var jag orolig för att hon skulle dö då hon hade slutat att äta och var självmordsbenägen. Jag ringde sjukhuset och en läkare kom hem och sa att de inget kunde göra om inte mamma själv ville ha vård. Hur kan man begära att en schizofren människa ska be om vård när det ingår i sjukdomen att man inte vet att man är sjuk?! Hon trodde allt var sant som hon upplevde. Jag ställde ett ultimatum till läkaren och sa till honom att skriva på pappren för en tvångsomhändertagning annars skulle jag hålla honom ansvarig för min mammas död ifall hon skulle ta livet av sig och han inte har gjort något när han kunde. Det slutade med att han skrev på pappren och polisen bröt ner henne på golvet och släpade henne till bilen och slutligen till sjukhuset. Jag var lämnad kvar ensam i ett hus. Sedan följde en följetong som pågår än idag. När jag tänker igenom hur man kände sig inombords, inför kompisar, klasskamrater, etc så lider jag med alla som är i samma sits. Vi är fler än man tror. Hur som helst har det gått bra för mig. Jag kommer att vara civilekonom till sommaren och har ett bra jobb. Orkar inte skriva mer det blir för långt, är det ngn som undrar något eller bara vill skriva av sig lite så maila gärna till <!-- e --><a href="mailto:minpeo02@student.umu.se]minpeo02@student.umu.se[/url]<!-- e -->

Tack för din berättelse. Jag vet att den inte är unik. Det finns nog en del andra som har liknande erfarenheter. I nästan alla sådana här fall är det kvinnor inblandade tycker jag. Kanske beror det på att kvinnor får sjukdomen senare i livet och har familj, vilket gör att det s.a.s finns fler vittnen.

Männen får ofta sjukdomen tidigare och har därför oftast ingen familj som upplever deras sjukdom på samma sätt. Det blir väl där oftast föräldrarna, som eventuellt sitter på första parkett då.

Hur mår din mamma idag? Hur är hennes sjukdom?

Idag har min mamma återfall emellanåt. Hon är förtidspensionär och bor i en mindre stad med inte allt för mycket att göra. Med andra ord är hon mest hemma. Jag har märkt att när hon inte aktiverar sig eller hittar på saker har hon en tendens att bli sämre, men vem hade inte blivit det. Hon är mest hemma och har lite rutiner på dagarna som hon gör men hittar sällan på saker och ting. Nu i dagarna har hon fått återfall och då ska man ta sig an psykvården igen. Hon har gått ner mycket i vikt, 13kg på 3 månader och pratar med köksfläkten.

Hon vill inte ta sina tabletter på sjukhuset utan bara komma och hämta dem och ta dem hemma och det fungerar ett tag, och sen är det samma visa igen. Jag hade föredragit att hon hade fått en spruta och slapp ta tabletter då är det lättare att strunta i dem. Som anhörig är det jättejobbigt när jag inte bor kvar i samma stad för då känner jag att jag inte har riktig kontroll, jag har ju alltid tagit hand om henne, men det räcker att vi pratar på telefon så hör jag precis hur hon mår även ifall hon aldrig erkänner att hon mår dåligt. Mest hör man ifall hon lyssnar på vad man säger eller inte, då förstår man om hon hör andra röster osv.

Det sämsta är regelverket som måste ändras. Men då skulle aldrig psykvården ha råd att behandla alla som behöver det.
Mamma vet dock om att hon är sjuk och det är nog ganska unikt tror jag. Men har man inget att göra på dagarna blir det klart spännande att lyssna på de där rösterna och liksom inbilla sig att det händer ngt hela tiden.

Det jag känner är att jag skulle verkligen vilja göra ngt för alla som befinner sig i samma situation. Inte anordna kurser osv utan kanske starta en jourlinje dit man kan ringa när det är som jobbigast eller åka runt och föreläsa, kanske skriva en bok etc.. Jag har funderat på det väldigt mycket och kommit på att jag faktiskt kan hjälpa människor som har det så och lyfta fram problemet ur mörkret så att det inte är ngt man skäms över. Det är ju en sjukdom trots allt och den är lika vanlig som typ diabetes. Det måste till en attitydförändring. Det låter enkelt men det är det givetvis inte. Det finns så himla många där ute som man skulle kunna hjälpa på ett tidigt stadium genom att föreläsa på skolor osv som inte ännu förstått innebörden av anhörigas beteenden.