Jag är inte auktoritär med min hund. Jag vill inte undertrycka hennes personlighet. Ibland får jag sätta gränser men ytterst sällan, om hon går utan koppel i skogen och det kommer en annan hund tex. Då kallar jag in henne och då kommer hon. Vi är medandrare på livets plan. Kan inte se varför vårdkontakter ska sitta på höga hästar.
I 11 år hade jag en dryg läkare som trodde jag var emot mediciner. Han hade aldrig frågat eller överhuvudtaget diskuterat utan det var envanföreställning från hans sida. Han frågade aldrig något utan pekade med hela handen. Jag var rädd för honom. Jag var inte kunnig i mediciner men var rädd för den medicin jag hade. Jag sov 16 timmar per dygn och kände att den där medicinen tog ifrån mig den sista ork jag behövde för att göra saker för att skapa livsglädje. Han kunde ha frågat var för jag inte ville ha mina mediciner. Men nej. Han utgick ifrån att jag var mot mediciner. Som nån jäkla scientolog. Han fick mig att bli livrädd för sprutor för han tvingade mig att ta koncentrstionsprov på avdelningen när jag var livrädd. Han borde ha haft kunskaper om att det är normalt att psykotiska patienter är rädda och paranoida. Och inte förstärka det.
Såklart är man rädd för den auktoritära läkaren som onteblyssnar. Det är DERAS uppdrag att skapa goda relationer. Jag tvingades till vård i många år. Tvingades gå till psykiatrin varannan vecka fast jag hatade det. Vet verkligen inte om de fick tvinga mig till det men det gjorde de inte. Jag vågade inte säga ifrån och visste inte att jag hade den rätten. Det var ett snnatbklimat i psykiatrin då.
Medan vissa skyr alla auktoriteter finns det andra som finner trygghet i auktoriteter. Vi är alla olika med olika behov. Men en läkare borde ju känna av det där.
Jo såbärcdet nog. Jag är en fri individ med fri uppfostran där jag styrt över mitt liv rätt självständigt. Skolan var en fristad för mig. Där fick jag vara. Mamma har alltid varit kritisk och okontaktbar. Pappa var med i landslaget i orientering i mer än 10 år och var på det sättet frånvarande. All hans energi gick till att träna och tävla. Ändå var han en starkare omsorgsperson än mamma. Mamma var auktoritär men hon orkade inte. Hon hade noll koll vi barn kom och gick som vi ville. Skolan var en fristad och eftersom jag hade lätt för mig blev den min trygga punkt. Vi bodde oxå i ett område med massa barn. Det var bara att gå utanför dörren så var det något på gång. Det var oxå bra. Vi hade inga tider att vara hemmavpå kvällen utan vi har alltid ungarna som var ute sist. Vi gick in när alla kompisar gått hem. Jag är tacksam för den friheten den har gjort mig till den jag är. Fritt uppväxt. Men hemma var man alltid på nåder. Tog aldrig hem kompisar för vi fick inte stöka till eller vara levande. Det var ett skräckkabinett. Men jag hade mina fria ytor och fick växa och utvecklas där. Jag behövde inte bli en kopia av mina föräldrar och föractraumat vidare. Jag fick utvecklas till en fri individ. Med skolan ochbkompisarna. För mig är att plugga frihet. Något som ingen kan ta ifrån mig utan där jag kan förstå spelets regler. Mamma var alltid onåbar och kontaktbar. Hon gav oss tak över huvudet, kläder, mat. Men ingenvkänslomässighet. Jag var känslomässigt hämmad tills jsgvblev sjuk och tvingades omvärdera livet. Men jag är fortfarande stark....i allt det svaga. Men jag är en mer hel människa. Förr presterade jag mitt värde Förutom det var jag ingenting. Det fick jag uppmärksamhet och välvilja för. Jag gjorde mamma stolt. Hon var mycket för yta och status.
