Hur hanterar man sina känslor som schizofren? Jag har så lätt att haka upp mig på saker och har ibland svårt att fungera. Går ofta och grubblar på vad jag själv har sagt och vad andra har sagt. Hur kommer man ifrån detta?
Jag talade i telefon med min bästa vän och han var väldigt upprörd. Som tur är var det inte något som jag hade gjort, men en del av de saker han sade skrämde mig. Rent intellektuellt vet jag att raseriet gjorde honom blind, men ändå.
De svåraste känslorna att hantera är hat och rädsla. Man blir så besviken på människor ibland. Vad hade jag gjort för att förtjäna de där hårda orden? Plötsligt kan jag nästan bli livrädd. Jag tänker på hur bräckligt allting är trots att jag kommit ganska långt i mitt tillfrisknande.
Är det någon som känner igen sig och kanske har ett gott råd? Evigt tacksam i så fall!
När jag slutade att vända allt inåt förbättrades jag.
Men det kan bli påfrestande för omgivningen om man
inte kan balansera sina känslor.
Hur många gånger har jag inte missförstått och reagerat
på allt möjligt. Om jag sover på saken brukar det klarna.
Förut var jag också sådan att jag inte kunde bli arg.
Det fanns inte i mitt känsloregister.
Att vara arg en längre tid är jobbigt och att hata är förfärligt
särskilt för en själv.
Man kan också försöka låta bli att ta åt sig, se det som att vännen hade en dålig dag.... det är vännens känslor och hans ansvar om han blir arg... du har ansvar för dina egna känslor, inte för hans...
Om man ser på sina medmänniskor med kärlek och medlidande med deras svagheter behöver man inte bli arg själv när någon annan får ett utbrott...
Att känna starka känslor, som hat och rädsla är nog ganska vanligt vid schizofreni. Det finns ju säkert också mer än normalt att haka upp sig på med tanke på stigma mm.
Rädsla tycker jag borde kunna behandlas med SSRI-antidepressiva typ Cipramil eller Zoloft. Det kan nog vara värt att pröva särskilt om känslorna är nästan tvångsmässiga och svåra att göra sig fri från.
Annars tror jag att regelbundna samtal med en terapeut eller kurator kan vara bra för att bearbeta sådana här problem. Det lättar säkert när man får någon annans syn på problemet. Ilska går att motverka med KBT och kanske hat också. Att skriva dagbok och att bearbeta känslorna den vägen kan säkert också vara bra.
Jag är inte schizofren men ibland kan jag undra om jag är det. Precis som nån skrev innan så har jag också svårt för att bli tex arg eller väldigt intim, jag får liksom skuldkänslor fastän det är befogat eller så blir jag hämmad. För övrigt är jag ganska apatisk och tycker livet är tråkigt för mig och roligt för andra. Jag har liksom ingen lust till det mesta längre.
Det började sakta i 2:an på lågstadiet men har nog blivit värre. Ett tag var allt bra och då var mitt sociala umgänge ganska stort. Men så nu de senaste 3 åren har det blivit dåligt igen.
Allting är ju inviduellt men jag tror att det beror på min uppväxt som var väldigt instabil. Jag hade heller ingen kärleksfull relation till någon förälder men jag vet inte om det spelar roll. Känner mig löjlig eftersom jag är vuxen och kan ju påverka mitt eget liv nu men ibland tar det bara över mig. Och ibland får jag liksom som en våg av svarta moln över mig och allt känns oerhört hopplöst och meningslöst. Det är jättehemskt!
Jag har en kille som är jättefin men jag försöker att inte vara för öppen med mina problem för det gör ju att han också mår dåligt på nåt sätt.
Har alltid varit konstant skoltrött och så...är det här bara vanligt eller är det något mer bakom? Jag vill liksom också ha massa vänner och gå ut på cafe och bara dricka en kopp kaffe och skratta, som "normala" människor gör. Men jag kan inte. Ibland mår jag så dåligt att jag bara är inne en hel dag...eller tre.
Jag vill inte gå till nån läkare som tror att han kan allt bara för han läst lite böcker och vet vad jag känner för det gör han inte. Jag vill inte bli beroende av medicin eller stämplad som manodeppressiv eller vad jag nu lider av.
Jag vill bara känna mig nyttig och värdefull. Blivit cynisk och tycker att alla bara roffar åt sig och kvar står jag liksom.
Det har gått så långt att jag tycker jag är värdelös och jag får inget jobb eftersom det är vad jag utstrålar. Så att vara arbetslös gör det hela bara värre...och mer isolerad.
Har någon nåt tips?
Jag tror definitivt inte att du har schizofreni. Vid schizofreni är symptomen så uppenbara för omgivningen att de försöker till varje pris se till att läkare kontaktas.
Typiskt är att hallucinationer, vanföreställningar och stört tal kan förekomma.
Jag tror att du kanske har en depression. Jag trodde från början att du kanske hade schizoid personlighetsstörning, men att du har pojkvän tycker jag talar mot det.
