hur fan ska man stå ut?
Jag är trött på att behöva supa mig full för att orka leva. Jag är trött på att behöva fundera på om mina märken på armarna kommer att få mig att se ut som en Berny pålsson-wannabe, vilket är helt galet, man kan inte vilja ha en sjukdom egentligen. Ska jag skämmas? Det gör jag hursomhelst. Jag skäms för att jag är ensam och för att jag är tjock. Jag skäms över min själ och över dem som försöker ta den. jag skäms över allt jag tänkt och gjort och jag ser på teve att alla som är där de skär sönder sina kropppar och det är okej, men inte om jag vill svälta bort allt kött jag har på mig. Jag skulle vilja skära, men jag vågar inte. Då kanske de tar mitt blod och det vet jag att de gör på akuten, för där har jag varit förr.
Det finns inte plats i den här hjärnan och allt bara sprängs utanför. jag är rädd för att det ska spidas utåt, till alla andra på spårvagnarna, i grannskapet. Jag är inte galen egentligen. Jag är bara tom och rädd och ser världen på ett annat sätt.
När jag är på psyk ljuger jag bara. De ser mig inte alls som jag är. jag måste tala om det men de får inte komma åt mig. om ni får veta är det okej. jag behöver nån. jag är rädd. Men jag är för rädd för att nå ut till någon också. De kanske skulle vara på fel sida.
Det var en ung man som skrev ett meddelande till mig på viska som jag aldrig svarade på. Jag blev paranoid. Förlåt. Men jag har tänkt mycket på det. Mer än han har, med säkerhet. jag är inte världens navel.
Jag är övertygad om att det jag ahr gåt att medicinera bort. Eller skära bort. Det skulle kännas tryggast om det gick att skära bort.
Jag ska till terapeuten och ljuga imorgon. jag kan inte tala sanning. Jag vet inte hur jag ska orka. Jag är så maktlös. Häxmästaren tar över precis allt och jag säger det inte bara för att det ska verka galet. Ni vet inte. Ingen av er vet. Ni är precis vad jag räds. Men nu tar folk illa upp. Förlåt, förlåt.
Jag borde kanske sova.
Men jag är vaken och på min vakt.
