När allt känns meningslöst

Asch! Kan nog kännas meninigslöst för mig också, då tänker jag på trevliga stunder i livet och efter en natts god sömn känns det annorlunda! Två armar, två ben, kan gå själv och ta mig fram för egen maskin. Det är något jag verkligen uppskattar!

Vintern är min stora skräck! Hatar allt mörker. Brukar alltid bli så trött och deprimerad - varje vinter. ECT nästa?

Börjar också frukta vintern då jag blir isolerad på kvällarna.

Usch, snart är det (meteorologisk) höst. Fast jag brukar inte må sämre under någon specifik årstid. Vintern gillar jag minst, det är så halkigt då.

Ja, man kan ju försöka vara tacksam med att man i många fall kan styra livet ungefärligen ändå?

I.o.f. sig, det är fler människor som har kallat mig modig, men ngn enstaka har även kallat mig feg! Såg tyvärr bara lite av intervjun med Anna Mannheimer, i programmet Sverige igår! Känner igen mig i en del sammanhang kring det hon berättar kring sitt överbeskyddade barndom? Jag tror just den där mekanismen i mitt fall snarare handlar om ett försök till empati på ngt sätt, jag kan överge ngn i kritiska lägen, samtidigt som jag stannar kvar i ett annat kanske mer brådskande och ömtålig situation. Men i.o.f. sig så har både hörseln och min starka tro på aspergers numera fått mig att missförstå den givna stundens allvar.

Jag känner att andras omdömen sviker, när dem hör andras omdömen om en, då kan dem mycket lätt döma ut en. Men lyssna först innan ni bestämmer er, för förutfattade meningar är mycket lätt att till sig i de situationer som kan förändra livet för ngn. Vissa saker är lätt för en del, men kan vara skitsvår för ngn annan. Så förhastade slutsatser, tror jag nästan kommer ovanifrån och liksom assimileras in i ens tankevärld då man nästan ibland tror man är värdelös, och inte har ngt att bjuda ngn annan på. Ha en bra kväll, tänker sticka strax och få lite kaffe, efter en i mitt tycke lång dag!