Jag orkar inte leva längre

Jag skrev ett inlägg för nån vecka sen om sysselsättning som jag raderade.


Jag börjar bli så less på detta nu, allt jag planerar och försöker mig på går bara i kras hela tiden.
suttit uppe och gråtit och varit stressad nu hela natten, Jag kan inte sluta tänka på vad jag vill göra men som nu antagligen inte kommer bli av.
Jag vill jobba, resa, köpa fina saker, skaffa körkort, börja rida, skaffa en ny fin lägenhet, studera konst, historia och konstvetenskap på universitet, läsa en masterexamen i England, bli doktorand och forska inom det jag älskar, läsa alla böcker jag samlat, kunna göra det alla andra gör, alla jag känner arbetar, dom studerar, kör bil, åker på resor, skaffar vänner och familjer, barn, gifter sig, har pengar på sparkontot. Dom uppfyller drömmar.

Jag har mått dåligt i så många år och sen blev det som en levande mardröm när psykoserna började,rösterna, inbrotten, männen som väntade på att ta mig.
Jag har ingen hel gymnasieutbildning, aldrig jobbat heltid, inget körkort, inga pengar, jag kan för fan inte ens handla själv, bara tanken på arbete gör mig så stressad att jag svettas, sist jag studerade blev jag psykotisk och fick byta medicin, orkar inte med att göra det jag älskar, har inte målat på över 4 år, inte kunnat läsa en bok på över 5, orkar inte borsta tänderna, vågar inte gå utanför huset utan någon med mig.
Jag kommer knappt ihåg dom senaste åren, det känns som att det fortfarande är 2015, jag vet inte vad som är psykostecken och vill inte berätta för andra som tror att det börjat gå bättre igen, men jag vet inte om det stämmer, känns som allt bara är en illusion, en dimma, allt är bara påhittat på något sätt, detta är inte mitt liv och jag kommer vakna upp snart och vara frisk.

Och om det inte är så, om detta verkligen är hur mitt liv ska se ut orkar jag fan inte med flera år till, varför bara dra ut på lidandet? samtidigt så är döden så ångestfylld, om jag dör; så finns jag inte längre, jag försvinner, jag kommer aldrig mera tänka en tanke, aldrig se något mer, aldrig höra något mer, aldrig känna något mer, aldrig tala igen, det är så jävla läskigt men samtidigt så lockande.

Jag vill bara göra slut med min älskade så han kan leva men något som är normal, någon som orkar göra saker med honom, någon som han kan börja skaffa sig en familj med, han är för fin för att slösa sitt liv med någon som mig, det gör så jävla ont i själen när jag tänker på allt han gjort för mig och att jag i stort sett bara drar ut på det hela.

Jag vet inte vad jag ska göra längre, Jag vet inte heller riktigt varför jag skriver detta, jag behöver bara få ut det.








Vi ses
Sa hon och försvann
för gott
Jan erik vold

Man måste dra ned på förväntningarna på livet när man drabbas av psykisk ohälsa.
Det är en smärtsam process som de flesta av oss har gått igenom.

Du får trösta dig med att det kommer att kännas bättre efteråt.
Man kan ligga på soffan och fisa hela dagarna om man känner för det.
Ingen kommer ställa några krav eller ha några förväntningar på dig.

Och än sålänge har vi råd att köpa mat och betala räkningar, även om
det blir kärvare för varje år.

Du får helt enkelt hålla ut ett tag till så kommer det säkert att ordna sig för dig med.

Sök hjälp och va ärlig om dina så får du hjälp och rätt stöd vilket du annars inte får möjligheten till att få rätt stöd och hjälp! Va ärlig mot din pojkvän och nära och kära annars blir måendet sämre så du ger det en chans!

Även i det mörkaste dimman kan det ljusna upp hoppas allt löser sig för dej!

Många Varma Kramar!

De första 6-7 åren är värst sedan förbättras man oftast och symptomen minskar med 75 %. Det som är viktigt är att sova, motionera och undvika stress. Sedan är kurser, som psykiatrin ger mycket viktiga, som sjukdomshantering, familjeutbildning, familjeintervention och Ett självständigt liv. Motion är viktigt för att du skall kunna tänka bättre.

De flesta har nog haft hopplösa känslor inför vad gav oss med sjukdom. Men som admin1 skrev så blir paranoia och vanföreställningar reducerade med åldern. Det enda jag har nu är att jag ibland tror jag har telepatisk kontakt med folk... eller döda. Men annars har jag ingen paranoia eller vanföreställningar förutom detta. Men då jag var yngre stod jag på högsta tillåtna dos Seroquel å paranoia försvann ej för detta. Utan jag var nog psykotisk kanske 1-2 år efter jag insjuknade första gången. Sedan successivt blev det bättre. Dessutom hade jag lite social fobi då och det har jag inte längre. Jag kan sitta och äta på McDonalds eller andra mat-hak utan att jag får noja.

Ge det en Chans, det blir bättre med åren!

mrsearlgrey,

Mycket av det som du räknar upp klarar man sig utan. Man kan leva ett gott liv ändå. Det är inte värt att ta livet av sig för att du saknar allt som du räknar upp.