Ja, det är hemskt ibland.
Men nu börjar det ljusna lite grann sen jag fick min fluoxetin(prozac).
Jag mår ganska bra vissa dagar.
Men jag undrar hur länge det håller?
Jag börjar leva sen jag fick medicinering.
Det är ju inte tänkt att jag ska käka medicin hela livet.
Inombords vet jag att det är medicinen som håller mig vid liv. Inte jag.
För egentligen har jag gett upp.
Men jag arbetar heltid, träffar människor att utbyta kunskap och humor med, försöker ha roligt, går på bio...ja, försöker göra alla naturliga vardagliga saker som ungdomar i min ålder gör.
Men egentligen kvittar det.
För det är medicinen som som hjälper mig att stå ut med vad livets alla sidor.
Jag vet att när psykologen anser att det är rätt tid att jag slutar med medicinen, så kommer jag om och om igen vakna upp med en otrolig ångest och smärta över att vara vid liv.
Jag kommer att vara som en zombie.
Instängd i min egen värld.
Jag klarar inte av att gå på samtalskontakt.
I ett års tid gick jag till en terapeut som inte riktigt förstod hur dåligt jag mådde.
Jag bad själv om medicin eftersom jag vet att jag är självmordsbenägen, men hon övertalade mig att inte börja med sådant.
Så jag gick runt i två år till deprimerad och ledsen.
Till sist stod jag inte ut.
Jag gjorde ett självmordsförsök.
Men jag blev hittad och de satte dropp i båda mina armveck på akuten.
Jag delade rum med 3 patienter till och det kändes som alla visste vad jag hade gjort.
De som låg i samma rum som mig hade blivit inlagda för helt andra anledningar.
Hursomhelst.
Jag fick en ny samtalskontakt genom en psykiatiker på sjukhuset vilket jag tyckte kändes rätt hyfsat.
Nu kanske jag skulle få hjälp?
Jo, tyvärr så fanns det ju ingen plats för mig på psyket så jag blev hemskickad till min kille som tog sig uppdraget att "vakta mig" i två veckor ungefär.
Jag låg bara hemma och grät.
Han lät mig inte gå ut ensam och var i samma rum som mig hela tiden.
Vilket var väldigt ädelt gjort av honom.
Men jag står ändå fast vid att det är viktigt att psykvården fungerar så att inte anhöriga/partners blir lidande, av att få en så tung roll på sig.
Men det ordnade sig i allafall.
Men jag orkar inte prata med min nya samtalskontakt.
Har gått ett par gånger hos honom.
Han sitter varje gång och säger att jag inte behöver "rapportera" till honom om allt.
Han menar att han vill att jag ska "bara vara".
Vilket jag har svårt för.
Mitt sätt och uttrycka mina känslor är att "rapportera".
Annat sätt har jag svårt för.
Så därför har jag svårt för att blotta mitt innersta igen för en psykolog.
Skriva som jag gör nu kan jag.
Det bara forsar ur mig och fort går det när jag skriver.
Det är så mycket som finns under locket.
Så mycket ångest, ilska, misstrohet.
Orkar inte lita på människor som ska hjälpa mig.
För i slutändan märker jag att de förstår inte vad jag säger.
Hur allvarlig underton jag har i mina åsikter, tankar och uttryck.
De förstår inte.
Men kanske...jag kanske är i en dimma som ingen förstår sig på.
Kanske är det bara mig det är fel på.
Kanske är det så att jag är sjukare än vad folk tror.
Jag vet ingenting längre.
Ibland får jag nästan känslan av att jag är en person som egentligen kommer ifrån en annan plats långt långt härifrån.
En annan värld.
När jag var liten älskade jag filmen "oändliga historien", ni vet den där sagovärlden med alla varelser och flygande hunden.
När jag var liten trodde jag att det var därifrån jag kom, innan jag föddes och blev just jag.
I mina mörkaste stunder vill jag tro att det är en sådan plats jag kommer till om det händer något.
Ja, vad alla religiösa fanatiker hotar med, berör mig inte alls.
Jag tror inte på att man kommer till något helvete efter döden.
Varför ska man göra det?
Helvetet finns på jorden.
Självklart så finns det paradis på jorden också.
De stunder då man bara sitter någonstans och känner glädje över livets lycka och all kärlek som finns runtomkring en.
By the way Admin.
Jag har själv redan luskat redan på alla sorters kurer mot deppressioner eller förebyggande knep osv.
Vilket är lika med plus minus noll.
Men KBT låter nytt.
Vad är det?
Hur gör jag?
Kanske är det något som får mig att vilja vara kvar och leva sida vid sida med mina medmänniskor utan att vilja dö när jag känner mig missförstådd?
